Igår kväll såg vi plötsligt en enorm dubbel regnbåge. Jag slet fram mobilen och tog kort från balkongen. Det var mycket snyggare än så här, men ändå…
Idag gick vi i strålande sol längs kajerna i stan tills fötterna brände. Åt enorma mjukglassar med och utan chokladdop (? det stod ”dop” på skylten?). En vecka in i september!
Jag är oduglig som debattör. Antingen bryr jag mig inte alls – eller JÄTTEMYCKET! Och blir så RASANDE att jag i värsta fall gråter(!) av ilska – och vem övertygar man då?? Jag glömmer alla fakta, siffror, debatteknik etc. Det enda jag påverkar är mitt eget blodtryck, på ett dåligt sätt.
Men när sverigedemokrater ihärdigt uttalar sig för MIN räkning måste jag ändå säga ifrån:
Snacka för er själva!
Som barn lärde jag mig att tvätta mig vid handfatet varje morgon (särskild tvättlapp till stjärten! 🙂 ) och bada en gång i veckan. I fotoalbumet ser jag att vi i efterkrigstidens Stockholm bara hade EN “varmvattensdag” . Kanske var det orsaken till veckobadet? Mitt vuxenliv startade jag i en stuga med bara kallvatten, att värmas i kastrull. (Och ja, det var förra århundradet, inte förrförra.)
Så jag var inte så duschvan från början. Men på senare år upptäckte jag till min egen förvåning att det var jobbigare att undvara duschen än innetoan på landet. Jag hade blivit van vid modern hygienstandard, där det ju är tabu i att någonsin dofta människa.
Men är det så lyckat – egentligen?
Som barn hade jag läderstövlar när alla andra hade pjäxor med stålkant och raggsockor, även min mamma. Hon matchade sin fina pälskragade femtiotalskappa med pjäxor och vek prydligt ner skaften på raggsockarna.
För att kunna åka skidor med pjäxorna behövde man bara sparka in dem i skidbindningen och fästa läderremmen bak på den hårda sulan. Min man (som hade pjäxor) säger visserligen att det inte var så lätt som det såg ut, men för mig blev det verkligen problem, för mina läderstövlar var för mjuka både fram och bak… Har ett dystert minne av hur jag till slut gav upp och pulsade hem i snön, släpande de lånade skidorna efter mig. Det var slutet på min skidåkningskarriär…
Fortsätt läsa ”Tror vi verkligen att vi måste vara proffs? På allt?”
Jag är inte bara opraktisk – jag är lat också, och vill ha min tillvaro så enkel och bekväm som möjligt. Möjligen som motvikt till mitt opraktiska sätt att krångla till saker. (Tysk förklaring här.) Därför läser jag intresserat att bakteriologiprofessorn Agnes Wold säger: “Sluta använda handsprit.” Handspritandet är nämligen en av de många saker jag får erkänna att jag upprepade gånger slarvat med. 
Professorn begriper inte varför “jättefriska människor i Sverige i dag, som nästan aldrig har några infektionssjukdomar, ägnar sig åt bacillskräcksbeteende“.
I dessa tuffa tider kan man bli förvånad över vad som verkar uppröra en del av oss. Som när jag nyligen såg rubriken: “Stjärnans vaxdocka blir sextrakasserad” – dockan alltså, inte stjärnan. Besökare hos Madame Tussauds i Las Vegas har tydligen tagit bilder på sig själva tillsammans med den lättklädda vaxdockan, som står på alla fyra i vad man väl kan kalla en utmanande pose. Museet säger att de visserligen vill att besökarna ska ha en ”interaktiv, uppslukande upplevelse”, men att dockorna måste ”behandlas respektfullt”.
Stjärnan själv verkar uppskatta uppvaktningen och publicerar själv en del av de “olämpliga” bilderna, men dockan blev tydligen lessen. Så nu ska man sätta in extrapersonal.
Jag vet inte varför jag kommer att tänka på att hästar inte får vara ensamma och att djur inte får plågas. Människor däremot…
Efter att ha skrivit om sommarminnen tänkte jag vidare kring det här med barn(barn) och mobiler. Vi gladdes ju över att mobilerna försvann när något roligare dök upp. “Det blir lätt för mycket dataskärmar nuförtiden, även för barn.” Men sen funderade jag: Påminner inte det här om något?
Och så minns jag debatten om videovåldet. När videobandspelare för drygt 30 år sen blev allt vanligare i hemmen skrämdes föräldrarna av alla sex- och våldsfilmer som nu blev tillgängliga för barnen. Ett tag uppfattades det som ”fult” att äga en videobandspelare.
Men det var ju knappast videon som var problemet.
Här kommer några bilder att titta på när kylan och mörkret kommer krypande. En helg i augusti hade vi besök i stugan av (bonus)barn/barnbarn/syskonbarn/syskonbarnbarn.
I det fantastiska vädret var det långbord i trädgården som gällde, i lövträdsskugga. Annars var det för varmt, vilken sommar vi fått alldeles på slutet! Vi bjöd på lax i olika former. Hade även köpt färska räkor (nån fördel ska man väl ha av att ha stugan i Bohuslän 😉 ), men tyvärr(?) i lite onödigt god tid.
Så vi fick tvinga i oss dem själva, i förväg. I en egen räkfrossa. På balkongen. I kvällssolen. Det gick ganska bra, måste jag erkänna.
I en bloggkommentar halkade jag in på ett av mina älsklingsämnen, och åtminstone EN person var intresserad av vad jag kunde tänkas skriva om detta. Så nu kör jag! 🙂
Varje människa bär sitt ett eget universum inom sig, med alla egna upplevelser, känslor, tankar, associationer, relationer, etc etc. Detta universum bygger vi flockdjur upp genom ett ständigt samspel med omgivningen.
Det lilla barnet tittar in i ögonen på sina trygghetspersoner: “Gör jag rätt nu?” “Kan det här vara farligt, du hjälper mig väl i så fall?” “Titta vad jag vågar!” “Det här känns inte bra, hjälp mig – NU!” Från födseln är små barn mästare i att uppfånga och anpassa sig till omgivningens reaktioner på dem och vad de gör. Vuxna gör precis likadant. Samspelet är mera dolt och sofistikerat, men vi fortsätter att vara beroende av att bli sedda och bekräftade. Vi speglar oss ständigt.
Fortsätt läsa ””Välkommen till min värld!” – Om magiska speglingar”
När vi ska sova lyssnar vi ofta – halvsovande – på radion. Ett program handlade om att uppfylla sina drömmar. En man ska cykla jorden runt (han har tränat med att ta sig genom Sverige – från Treriksröset till Smygehuk), en kvinna ska börja ägna sig helt eller delvis åt sin bildkonst. Men den vanligaste drömmen verkar vara att skriva en bok. Varför det då?
En förlagsrepresentant svarade bland annat att det anses “fint” att vara författare, men framför allt vill man bli hörd/läst. Älskad. “Med sina manus säger de: “Älska mig!” För det allra mesta måste jag tacka nej.” Ett av hans viktigaste krav för att tacka ja var att författaren verkade skriva helt enkelt för att han/hon inte kunde låta bli.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.