Det här med sex – Hur funkar det egentligen?

Häromdan pratade vi om hur svårt det måste vara för en utomstående (exempelvis jurist) att fastställa om sex är frivilligt eller inte. Man ska ju inte behöva ställa upp på sex för att man har utmanande kläder/sätt eller tidigare har haft sex med samma person. Man ska t o m kunna ångra sig under resans gång. Förstås.

Frågan är: Hur ska utomstående kunna fastställa hur frivilligt det var? Vittnen finns ju sällan och det hela kompliceras av vad som kan uppfattas som spelet mellan könen.

För drygt ett år sen, läste in mig på Assange-fallet (“Kan det här verkligen vara våldtäkt?”) och på en del friande domar i våldtäktsmål ( “Är detta verkligen INTE våldtäkt?“).

Som vanligt ville jag försöka FÖRSTÅ. Jag misslyckades.

Fortsätt läsa ”Det här med sex – Hur funkar det egentligen?”

Hur träffades ni?

Vi var på trädgårdsvandring i helgen och fick bland annat höra berättelsen om hur en förfader hittat sin hustru: Han skrev till prästen och bad om tips. Så var det kirrat.

Själv har jag ju träffat båda mina män “per korrespondens” – den första som tonåring, via en internationell brevklubb, den andre trettio år senare på Internet. Vi var pionjärer, för det här var i slutet av 90-talet. 🙂

Börjar fundera på att göra en enkät på hur par träffats. Det verkar finnas en story per par (minst, numera..).  Själv minns jag direkt ett antal historier jag råkar känna till.

Mina föräldrar (båda inflyttade till Stockholm) träffades på gatan(!).

Fortsätt läsa ”Hur träffades ni?”

Hur naturligt är det egentligen med nakna kroppar?

Hörde någon i radio prata om hur naturligt det är att vara nakna, i “naturligt tillstånd”. Minns att i Tyskland fanns (finns?) något som kallades FKK  eller “Freikörperkultur“ – som väl närmast  motsvarar naturism.

Här pratar vi alltså inte nakenbad, utan att man är naken i alla möjliga sammanhang – ”en livsstil i harmoni med naturen” som “utmärks av praktiserandet av gemensam nakenhet och har till ändamål att uppmuntra självkänsla, respekt för andra och för omgivningen”. Alla kan då “acceptera både sig själv och andra, med alla skavanker och avvikelser från de ideal som kulturen för tillfället anger.” Bild från Wikipedia.

Det låter ju oerhört sympatiskt. Men…

Fortsätt läsa ”Hur naturligt är det egentligen med nakna kroppar?”

Barnbarnsvakten tänker vidare

Vi umgås med yngsta barnbarnet, som inte pratar än (utom det pekande DÄ! förstås). Men FÖRSTÅR gör han!

Jag försöker föreställa mig hur det måste vara att utvecklas så snabbt – ifrån att vara alldeles färsk, som min rumskompis på BB sa till sin dotter. Från en perfekt tillvaro, vaggad av kroppstemperade vågor och småningom lyssnande till intressanta dämpade ljud. Utan att varken behöva äta eller dricka. Eller ens andas. Då:


I en privat BIG BANG! knuffas man plötsligt brutalt ut i en kaotisk tillvaro med skarpt ljus, öronbedövande oljud, bombarderad av helt nya känslor: Man fryser, svettas, hostar och hickar, har JÄTTEont nånstans (var?), känner sig döende av hunger och törst.

Fortsätt läsa ”Barnbarnsvakten tänker vidare”

Filosofiska hörnet: Vad är viktigt i livet?

Fortsätter att fundera kring måsten och vad som egentligen är viktigt.

När min mamma skötte sina barn och sitt hushåll handlade det inte om sammanbitet bortslösad kvinnokraft. Den egna familjen hade hon längtat efter hela livet. Jag har ljusa minnen från den tiden: mamma i en solstrimma vid köksbordet i ettan, där hon trivdes så bra. (Och där vi till slut bodde fyra pers och en bebis…)

Hon har sin urblekta rutiga omlottklänning (städrock?) och en klut om håret. (Finns ordet “klut” nuförtiden?) Hon sitter med benen slingrade om varann på sitt speciella sätt och njuter av sitt nystädade, väldoftande hem – och sin kaffe med cigg.

Samma stämning omgav henne när hon stickade, virkade och läste (efter arbetsdagens slut!). Lustfyllt.

Fortsätt läsa ”Filosofiska hörnet: Vad är viktigt i livet?”

Båt, Taube – och så prat, förstås!

Jag sitter inte bara här och skriver, ibland beger jag mig även utomhus – det trodde ni inte! 😉 Nu har jag till och med åkt båt – på den traditionella årliga träffen med mannens gamla klassisar (och bihang). Alltid lika roligt!

Vi åkte med M/S Byfjorden till Flatön och handelsman Flinks gamla handelsbod. Egentligen hette han Johansson, men Evert Taube kallade honom Flink eftersom han var så långsam. Sägs det. En trubadur underhöll oss med bland annat Taube-visor, men även exempelvis Robert Brobergs “Båtlåt”.

Men bäst var ändå vårt båt-prat. Tycker jag i alla fall.  🙂 

Fortsätt läsa ”Båt, Taube – och så prat, förstås!”

Filosofiska hörnet: ”Man måste bara dö.”

Så sa min kloka dotter en gång för länge sen. Jag har funderat över om det egentligen finns något mer man måste. Om man riktigt tänker efter.

OK, när min kusins man ringde min mamma för att hans höggravida fru vägrade åka in till BB trots att hon hade värkar. Hon höll sig fast i köksbordet, för hon hade ångrat sig. Där finns det nog egentligen inte mycket till val.

Men annars? Mellan födelse och död, så att säga?

PRESSTOPP!/Uppdatering: Det tredje nödvändiga måstet är förstås att göra sitt allra bästa för sina barn. (För självklart att minnas? ) 🙂

Fortsätt läsa ”Filosofiska hörnet: ”Man måste bara dö.””

Uppläsare à la “Fåniga gångarter”

Apropå konstiga associationer: Slölyssnade halvsovande på radions morgonprogram, när jag plötsligt lystrade till. Hade jag drömt? Jag hörde olika röster läsa upp sina texter, SAMTLIGA med märkliga betoningar. Jag har skrivit om det förut, men nu blev det extremt.

En bjäbbade fram i stackato, långt fram i munnen, mycket svårt att uppfatta – ungefär som jag föreställer mig en mops skulle prata om den kunde. Nästa verkade läsa poesi – i långsamma, stämningsfulla dyningar. Angenämt att halvsova till, men man hann tappa tråden i den prosaiska nyhetstexten. Kanske de två inslagen tillsammans tog normallång tid? Mopsen måste följas av poesiläsaren, annars fylldes inte den beräknade tiden ut.

Eller så drömde jag. 😉

Plötsligt kom jag på vad det påminde mig om: John Cleese i “Ministry of Silly Walks”.

Dagen är räddad!

Fortsätt läsa ”Uppläsare à la “Fåniga gångarter””

Det är nog tur att vi inte är så rationella som vi inbillar oss.

Ibland kan man bli lite irriterad på hur dumt vi människor beter oss. Med alla våra yviga känslor och ologiska handlingar. Visst vore det bättre med mera av det berömda “sunda förnuftet”, rationella tänkandet? Det där som vi gärna inbillar oss att vi besitter.

Då kunde ju experter välja ut dem som var värdefulla för samhället – ingen överbefolkning, svält, krig, brott. Djur får inte pinas på samma sätt som döende människor, de avlivas smärtfritt. Och orsakar inga vidare kostnader, tvärtom kan man använda deras kvarlevor på ett rationellt sätt – kött, hud, ull, etc.  Njaa, riktigt så långt kanske man inte behöver gå med människor (även om det finns filmer MOHAHA! 😈   Nu pratar vi inte mer om det, tänkte försöka dämpa min morbida sida idag. Så titta INTE på trailern!)

Fortsätt läsa ”Det är nog tur att vi inte är så rationella som vi inbillar oss.”

Det där var väl ingenting att bli ledsen för!

Kan det nånsin finnas något annat svar på det än: 

Jo, tydligen. Jag blev ju det.

Det innebär inte att vi känslosamma ska ha privilegier. En bekant till mig gjorde en gång upp en lista över allt man inte fick säga för att inte göra honom ledsen. Det var ingen bra idé. Listan var så lång att det blev enklare att inte säga nåt alls…

Däremot kan vi väl alla periodvis behöva lite “tyck-synd-om” ett tag, antingen vi är tårsprutande eller inte. Innan vi kavlar upp ärmarna och tar itu med situationen.

Fortsätt läsa ”Det där var väl ingenting att bli ledsen för!”