Inte för att jag kan det här, men funderar gör vi väl alla i dessa tider…

På vår promenad passerade vi ett av Berts flyktingboenden – ett gammalt sjukhus, ganska slitet efter att ha använts för olika ändamål under årens lopp. Sen läste vi om taskig mat och dålig boendemiljö, kanske nödtält – lagom till den svenska vintern.

Och jag minns ett radioprogram om asylsökande för ett antal år sen. De hade placerats i en by, med busskort men utan information om var bussen gick, vilket håll de skulle åka för att komma till affären etc. Till slut ringde några företagsamma ynglingar på hos grannen – och fick småningom hjälp av flera i byn att komma tillrätta.

Jag minns också våra ungerska vänner, som kom hit från koncentrationslägren  med de vita bussarna. Åtminstone männen fick omgående någon form av (beredskaps)arbete. Det fanns ju många enklare jobb på den tiden, men vi börjar ändå fundera.

Skulle man inte kunna göra på ett annat sätt än det vanliga – som i ett undantagstillstånd?

Fortsätt läsa ”Inte för att jag kan det här, men funderar gör vi väl alla i dessa tider…”

Om Morgans mission mot mobbning

Vi missar aldrig programserien med  Morgan Alling och mobbningsforskaren Björn Johansson, som på ett suveränt och mycket konkret sätt tar upp svåra frågor så att de verkligen förefaller “gå in” hos ungdomarna. Och hos åskådarna.

Som vanligt gäller dessutom exakt samma sak för vuxna. Så om skolbarn lär sig att verkligen känna igen och reagera mot mobbning i alla dess former – inte teoretiskt utan rent instinktivt – är det ju något de bär med sig in i vuxenlivet. Med all dess aggressivitet, vuxenmobbning, (nät)hatande.

Visst är det en svindlande tanke?

Fortsätt läsa ”Om Morgans mission mot mobbning”

Nu har vi varit i antikladan.

Vi åker dit ibland, mest för att det är så rolig blandning av gammalt, nytt, halvgammalt och låtsas-gammalt. Och ja, de står för det, har varningsskyltar att man kan fråga om man undrar om åldern. Hur många som nu tror att en jättelik silverpingvin eller en knallrosa byrå är antika, men i alla fall.

Mycket femtiotalsteak var det, gamla tidningar, småpryttlar och väggur med skylt att de är prydnadsföremåk, inte tidhållare, ja ni vet. Mycket folk var det också i de trånga gångarna. De har byggt ut och håller nu på att reparera ett uthus, där jag minns att golvet på övervåningen svajade så vi gick upp bara en i taget – och knappt det. 😉

Jag såg en rolig jättelik köpmansdisk(?) med otaliga smålådor, skåp på kortsidorna – och soffa på baksidan! Men när jag såg drakstolarna fastnade jag i funderingar:

Fortsätt läsa ”Nu har vi varit i antikladan.”

Är det farligt att vara oense?

En bloggare frågade nyligen vad som “kännetecknar den svenska kvinnan? Kanske självständig, jämlik och egoistisk?”

Även om jag inte varit en svensk kvinna skulle jag nog ha tyckt att det var en väldigt förenklad fråga, så jag svarade, lite förbryllat, att alla kvinnor jag träffat under mitt ganska långa liv varit olika. Liksom alla män. Själv är jag VÄLDIGT olika, särskilt ibland. 😉

Sen hände nåt intressant: Bloggaren svarade “Tror att du har lite fel där.” Eh? Jag förtydligade att alla givetvis får tycka som de vill. Utan att jag säger att de ”har fel”. “Vi tänker olika,  och det är OK. För min del i alla fall.” Svaret blev: “För mig också.” men fortsatte med påståendet: “Frågan är ändå intressant.” Och så UPPREPAS den ursprungliga frågan…?!

Fortsätt läsa ”Är det farligt att vara oense?”

VARNING! Nu tänker surkäringen kräkas på Bauhaus.

När jag vid kassan ser nedanstående skylt med glada idolporträtt och en jävla BALLONG ovanför(!) liksom brister det för mig.

(Ja, det står faktiskt: ”Vår yrkeskunniga personal hjälper dig gärna!”)

Så det är varning för bitsk människa här. Ni läser nu vidare på egen risk.

Vi har ju stuga i Bohuslän, då ingår det att maken (hobby)bygger en del. Därför besöker vi ganska ofta byggvaruhus. Tyvärr ligger Bauhaus närmast (Uddevalla), så vi har gett dem chansen gång på gång. På gång. Men nu var det nog ändå sista gången.

Ja, jag inser att vi kanske inte ser särskilt intressanta ut och verkar lite – ja hjälplösa. Det senare beror på att vi ÄR ganska hjälplösa, inga byggproffs alls. Men, SURPRISE! (för personalen – tydligen):

Det är därför personalen behövs. Om vi inte var hjälplösa hade ni inget jobb och fick ingen lön. Tänkte inte på det, va?

Uppdatering: Nu har jag fått svar från Bauhaus (plus i kanten). Återkommer.

Fortsätt läsa ”VARNING! Nu tänker surkäringen kräkas på Bauhaus.”

Små barns jublande glädje – och deras självklara “JAG FINNS!”

Jag sitter och tittar på en suddig bild av lille B. Den kunde inte bli annat än suddig, eftersom rörelsen var så ilsnabb. Vi vuxna satt och pratade i köket. Ibland ropade vi: “VAR är lille B?”. OCH DÅ KOM HAN RUSANDE! VARJE GÅNG! Med strålande ögon och ett jublande leende gjorde han en triumferande piruett innanför köksdörren:

Vi förstår varann! Ni ropar och jag kommer! och
Här är jag! Visst gör det er JÄTTEglada!

Och det gjorde det ju. 🙂

Fortsätt läsa ”Små barns jublande glädje – och deras självklara “JAG FINNS!””

Det har varit lite ängsligt och oroligt här.

Utan annan anledning än att jag är som jag är.  Och hur skulle man annars vara, som dottern brukar säga... 😉

Maken vaknade en morron här på landet och hade ont i halsen. Småningom tillkom lite hosta och snörvel. Sen fick han migrän och låg däckad i två dygn.

Det blir väldigt tråkigt i min tillvaro när han inte finns där att käfta – eller tiga – med. Men vi känner ju igen hans migrän och vet att det går över så småningom.

När huvudet blev bättre slog förkylningen till med förnyad styrka. Alla tillbehör (snor, hosta etc) men framför allt TRÖTTHET!

Plötsligen var han försvunnen ur sängen, där han tillbringat flera dygn. Jag hittade honom i köket, fast jag kände inte igen honom riktigt – en grå liten gubbe med flera tröjor på sig (en om halsen) och fötterna nedstuckna i ett varmt fotbad. (Han hade börjat frysa, och vi har inget badkar på landet.) Varm i pannan, blankögd. TRÖTT-TRÖTT-TRÖTT.

Fortsätt läsa ”Det har varit lite ängsligt och oroligt här.”

När man är så okunnig att man inte ens begriper det…

Redan Konfucius lär ha sagt: “Verklig kunskap är att förstå omfattningen av ens okunnighet.”

På den tiden jag var en jävel på tyska blev jag en gång tillfrågad om jag ville fixa en översättning på fritiden. Jag hade inte tid – eller lust, för den delen, lat som jag är. Tyckte väl att det räckte med alla översättningar jag gjorde på jobbet… Reaktionen blev: “Får jag låna ordboken så översätter jag själv.”

Enligt devisen: Hur svårt kan de va’? 

Jag är inte speciellt smart. Ändå testade även jag en gång inställningen “Jag behöver inte anstränga mig, jag kan ändå.”  Det blev – ja, lärorikt…

Fortsätt läsa ”När man är så okunnig att man inte ens begriper det…”

Spel och dobbel – det är fult det! Eller?

Jag har inget som helst behov av spänning i mitt liv. Verklighetens vardag verkar spännande nog för vilsna mig ;).

En jobbarkompis beskrev sig som “kick-person” och berättade att hon älskade att shoppa. När jag sa: “Jamen, jag gillar också att kolla på kläder, fast jag sällan hittar nåt jag verkligen gillar och behöver.” svarade hon: “Då går det bort!” Tydligen räknas det inte som riktig shopping om man bara köper det man behöver. Inte vet jag.

Hasardspel, lotterier, etc är jag ännu sämre på. (I gengäld har jag tur i kärlek! 😍 )

Fortsätt läsa ”Spel och dobbel – det är fult det! Eller?”