Före badrummens tid tvättade de flesta ansikte och händer eller badade i en balja i köket eller på gården, och utedassen hade ofta flera hål i rad. När jag nu läser den personliga hygienens historia börjar jag fundera över begrepp som hygien och anständighet. Positiva ord – tills jag börjar associera till nazismens “rashygien”, där ju Sverige utmärkte sig genom att redan 1922 starta världens första statliga institut för rasbiologi.

Ju mer man tänker, desto mer komplicerat blir det. Alltid.

På den mörka medeltiden var man renligare än många tror. Badstugorna var välbesökta och man tvättade hela kroppen åtminstone på lö(ga)rdagen. Dessutom tvättade man av sig innan man gick i kyrkan, och det gjorde man ofta. Men på 1500-talet började man på kontinenten stänga badhusen, eftersom de misstänktes tjänstgöra även som bordeller och sprida könssjukdomar. 1725 förbjöds badstugorna även i Sverige och förblev så i hundra år. Badande ansågs både skadligt och omoraliskt.

Fortsätt läsa ”Hygien och anständighet – på gott och ont”

Efter att ha upptäckt roliga detaljer på vykorten till enskedebilder.com fick jag blodad tand. Så vi  gick på loppis och kom hem med ett antal böcker om gamla Stockholms-vykort. Av dem kan man lära sig mycket. 

Det första jag undrade över var varför i all sin dar man klämde in all text på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903. (Observera den käcka hälsningen:”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Katarinahissen byggdes 1883 och blev en omedelbar succé. Den var ångdriven fram till 1915, och moderniserades 1933, då hänggondolen under gångbanan kom till.
Nedan: Nedskärning av gamla Katarinahissen juli 1933 och invigning av den nya i november 1935.

Fortsätt läsa ”Stockholmsvykort  – dåtidens sms”

Spårvagnen som kollektivt färdmedel introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var spårvagnen stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

I september 1911 rapporterar Stockholms Tidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Och i december skriver Aftonbladet om ett “Öfverfall på Värtaspårvagnen”: Annandag jul blev ett gäng ungdomar ”upprymda av glögg” avkastade av konduktören sen de bråkat på den bakre spårvagnsplattformen.

Fortsätt läsa ”Mera spårvagnshistora: Det var farligt redan då.”

På Stockholmskällan fortsätter jag att läsa Tor Hedbergs “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”  från 1888, nu om för- och nackdelar med spårvagnar. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Särskild som man inte hade några bestämda hållplatser.) Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

Bilden ovan visar den sista hästspårvagnen 1905, framför Kungsholms folkskola vid nuvarande Mariebergsgatan 34. Hästen till vänster heter Drott och den till höger Vivi. Från Stockholms stadsarkiv (CC-BY) via Stockholmskällan.

Fortsätt läsa ”Moderna påfund 2: Spårvagnar”

På Stockholmskällan läser jag om “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”
(text av Tor Hedberg, utgiven av AW. Bonniers Boktryckeri 1888).

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Hedberg funderar över moderniteterna: vad tycker hästar, kuskar, konduktörer och allmänhet om spårvagnen? Vilka för- och nackdelar har telefonen för abonnenter och telefonister?

Först telefonen:

Fortsätt läsa ”Moderna påfund: Spårvägar och telefoner (1888)”

När jag fortfarande trodde att min böldpest jag menar bältros var en bråkig tand åkte vi in till tandakuten i stan. Sen jag blivit röntgad och rekommenderad rotfyllning promenerade vi mycket lättade nerför Drottninggatan i det vackra vädret och hämtade ut penicillin på Apoteket Ugglan.

En liten skylt på väggen visar att författaren och publicisten August Blanche dog där inne 1868:  På väg från avtäckningen av Karl XII-statyn i Kungsträdgården fick han ont i hjärtat, stapplade in på apoteket och dog i apotekarens armar. (Visst låter det som en stumfilmsscen?)

Apoteket Ugglan är visserligen inte Stockholms äldsta apotek, men det är det enda i hela landet som haft sin verksamhet på samma adress och i samma fastighet i över 200 år. Redan 1760 utfärdade kung Adolf Fredrik privilegium för ett apotek, som skulle heta Elgen och ligga vid Hötorget. Det öppnades för allmänheten den 4 juni 1761, men hade då fått tillstånd att byta namn till Armerade Ugglan, eftersom det var för svårt att sätta upp en stor älg som apoteksskylt mitt i stan. Namnet förkortades småningom till Ugglan, och från 1798 finns det på sin nuvarande plats, fortfarande med sin uggla ovanför ingången.

Fortsätt läsa ”I min lilla stad – Drottninggatan”

Även om jag knappast längtar tillbaka till folkhemmet kan jag förstå att det  upplevdes positivt – när man tänker på hur det var innan. Det känns som långt borta och längesen, men det är vägen till förorten, där jag bott i hela mitt liv. Jag fortsätter att läsa, bland annat i  “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. 

1895 bodde mer än 2/3 av Stockholms befolkning i lägenheter på ett rum och kök, eller enbart kök (s k spisrum). I närmare hälften av ettorna hade man dessutom inneboende. 42 % av enrumslägenheterna var överbefolkade, medan motsvarande siffra för Berlin var 26 %. Och Berlin var inte precis känt för sin höga bostadsstandard. Det vet den som sett Zilles teckningar med kommentarer på “berlinerisch”. Jag har inte längre kvar mina ölunderlägg med Zille-bilder, men jag hittade en typisk teckning, besläktad med den svenska, även om berlinarna verkar frodigare och mera slängda i käften…

(Här skrev jag lite mer om Zille och översatte bildtexten).

Fortsätt läsa ”Den långa vägen mot Folkhemmet”