Så det kan bli ibland! Jag dök ner i artikelarkivet för att få veta mer om den poetiske slaktaren Karl Johan Ekeblad, som på 1800-talet fanns på gården Fredriksdal vid Skanstull. Han slaktade hästar och propagerade i dikter och broschyrer för att hästkött skulle användas som människoföda. Då skulle hästarna också få bättre omvårdnad. Ekeblad var nämligen stor djurvän och fick 1894 Svenska allmänna djurskyddsföreningens silvermedalj.

När jag sökte på ”Ekeblad” hittade jag även en rolig artikel från 1897 av Mary Ekeblad om Damernas velocipeddräkter. Och vem var Mary Ekeblad? Det verkar vara en pseudonym för Hjalmar Söderberg, för i DN läser jag att Hjalmar Söderberg inte bara har tecknat en rad intressanta kvinnoporträtt utan också själv blev förknippad med en kvinnlig identitet. I skolan övertog han sin äldre systers skolböcker med hennes namnteckning, vilket lockade kamraterna att kalla honom Frida, och en av de pseudonymer han senare använde var – Mary Ekeblad!

Så möjligen är det en 28-årig Hjalmar Söderberg som i augusti 1897 med stor inlevelse skriver om sina erfarenheter som velocipedryttarinna. Och det är ju synd att kolla en bra story – det gör det ännu roligare att läsa om hur kvinnor bör klä sig när de åker velociped. Cyklandet ställde höga krav på utseendet på den tiden. Särskilt om man ville bli gift – eller slippa bli haffad av polisen…

Läs och lär, här kommer ett sammandrag med citat:

Damernas velocipeddräkter
”Jag, som skrifver dessa rader, var en af de första damer, som började cykla i detta aflånga land.” börjar texten. Det var när Mary gick i Normalskolans högsta klass hon rullade utåt Strandvägen och mötte sin klasslärarinna… Resultatet blev (”naturligtvis”) nedsatt sedebetyg.

Nu hade hon stött på samma lärarinna, på samma plats, men nu tillsammans med kristendomsläraren, och båda satt på ”velocipeder av nyaste konstruktion”. Men lärarinnan ”kunde varit trefligare klädd” – hon hade nämligen kjolar! och ”Det skulle ha roat mig ännu mera att se henne i byxor.”

Kjol eller byxor? Mary utreder: På kortare promenadritter begagnar jag kjol (fig 1), på längre utåt landet vida zuavbyxor (fig 2). Hon fortsätter:

Jag är fördomsfull nog att anse kjolen vara det klädsammaste, liksom de herrar jag frågat. Då jag ännu icke uppgivit varje hopp om att bli gift aktar jag mig alltså noga för att åka kring Stockholms gator klädd i byxor. På landet däremot betraktas turerna som ”sport”, då gäller det praktiska, och kjolen är ett stort vindfång.

Om man har kjol bör den vara kort (20 cm från fotsulan), men framför allt elegant. En cyklande dam är nämligen föremål för allmän uppmärksamhet. Hon bör därför om möjligt vara ung och vacker, men i alla händelser elegant klädd. En dam som icke har råd att vara väl klädd har naturligtvis icke heller råd att åka bicykel – om inte denna är oärligt åtkommen. Alla smaklöst klädda velocipedryttarinnor bör alltså anhållas och förhöras av patrullerande poliskonstapel.

Upptill bör man ha ett löst sittande blusliv, och foten bör vara nätt. Trånga skor är dock förkastliga. Benen bör vara välskapade och försedda med eleganta strumpor, som kan vara svarta eller, allra helst, harlekinrutiga i livliga skotska färger. Till dylika strumpor bör kjolen vara mörk. Ljus kol kräver svarta strumpor. På längre turer bör damasker medföras i händelse av regn.

Sandaler rekommenderar jag icke. De är utmärkta så länge man sitter på bicykeln, men på sandig mark är de (”vitzigt nog”) efter tre steg fulla av sand.

Hatten får inte vara alltför stor, de små matroshattarna är bäst, jockeymössor däremot gräsligt fula. På längre turer i stark sommarhetta är den hjälmformade huvudbeklädnad som användes i tropikerna – ”Stanleyhatt” – att rekommendera. Den är visserligen missklädande, men skyddar bättre än någon annan huvudbonad mot solsting och huvudvärk framkallad av hetta.

Underkläderna bör helst vara av ylle och korsetten avlägges.

”Parisiskorna, de små oförbätterliga synderskorna, rulla visserligen oförskräckt omkring i korsett, men det bekommer dem icke väl. Det är likväl att märka, att de till velocipedridt använda ett särskilt slag af låga korsetter, som tillåta en jämförelsevis fri andhämtning. Amen.” /Mary Ekeblad

Jag blir intresserad av 1800-talets cyklande damer (om nu Mary var en dam), och läser om en annan föregångare.

Annie Kopchovsky, mera känd som Annie Londonderry, slog 1894 vad om att en kvinna på 15 månader kunde ta sig jorden runt på cykel. Sen gjorde hon det.

Hon var 24 år och trebarnsmor, hade knappt cyklat förut och började resan iförd lång kjol, korsett och hög krage, medförande ett ombyte kläder samt en pistol med pärlemorinläggning. Redan i Amerika bytte hon till bloomers (de byxor Mary E har på fig 2 ovan) och småningom till manlig riddräkt. I väglöst land i Arizona cyklade hon på järnvägen.

I Frankrike konfiskerade tullen hennes cykel och pengar, och den franska pressen skrev nedlåtande om henne. Hon tog sig vidare, upplevde många äventyr och besökte bland annat Alexandria, Colombo, Saigon, Hong Kong, Nagasaki och Kobe. Under återresan i Amerika kolliderade hon med en hjord grisar och bröt handleden, så hon fick göra resten av resan med gipsad handled. Till slut kunde hon hämta sina 10.000 $ i Chicago.

Under resan höll hon föredrag och gjorde reklam. Hon bytte till och med namn till Londonderry eftersom hon hade ett sponsoravtal med dricksvattenföretaget Londonderry Lithia Spring Water Company. Det är lite oklart hur kreativ hon var när hon berättade om sina äventyr under resan, men senare blev hon tydligen journalist, flyttade med sin familj till New York och skrev för New York World under signaturen ”The New Woman”. I sin första artikel skrev hon:

Jag är en journalist och en ny kvinna, om denna term innebär att jag tror mig kunna göra vad som helst som en man kan göra.