Hur orolig behöver man egentligen vara när larmet går?

Jag har skrivit förr om hur lätt det blir fel med forskningslarm. Efter att ha jobbat på forskningsinstitut i många år kan jag tydligt se den inbyggda svårigheten:

Först ska forskarna förklara sin forskning för journalister, med tonvikt på konkreta, användbara, helst spektakulära resultat, vilket strider mot hela tankesättet hos alla forskare jag kommit i kontakt med. För dem måste ALLT vara med – speciellt minsta tveksamhet. Sen ska journalisten försöka vaska fram det som kan intressera allmänheten och spetsa till det: Vad får allmänheten att haja till och läsa (och sprida) just denna artikel? Därefter ska rubriksättaren komprimera det journalisten skrivit till en snärtig, intresseväckande rubrik.

Då är det inte konstigt om det blir fel.

2014 visade det sig exempelvis att: ”Välling vid sex månaders ålder ökar risken för senare övervikt” egentligen betydde: ”Om man från tidig ålder ger barnet välling utöver den vanliga maten kan det få problem med övervikt.” Att man kan få viktproblem av att tidigt lära sig att småäta mellan måltiderna låter ju logiskt – men inte särskilt spektakulärt.

Fortsätt läsa ”Hur orolig behöver man egentligen vara när larmet går?”

Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?

Eller fanns det en sorts köpcentrum redan på 1500-talet? Jag läser att i privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Senare fick flera torg tillåtelse till ”bond- och mångelskehandel”: på Korntorget mellan Korghamn och Kornhamn såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter.

Firma E. Carneholms Livsmedel, Hötorgshallen 1953, av Petersens, Lennart af (CC-BY) via Stockholmskällan

Fortsätt läsa ”Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?”

Vi och våra affärer

I min barndoms Enskede handlade vi i kvartersbutikerna, och såna fanns det gott om. På andra sidan tvärgatan låg Wahlbergs Livs och Sigfridssons tobaksaffär, och på båda sidor om vår port fanns i tur och ordning en kemtvätt, ”Zarahs hattaffär”, ”Thors leksaker och bohag” samt ”Helmstedts sybehör”, och mitt emot låg Bratts konditori.

Det här är bara de affärer jag har egna minnen från: jag följde med mamma och handlade mat eller sybehör, tittade på Zarahs hattar och pratade lite med henne eller köpte filmisar och presenter till mamma hos Thors. Vi ungar pratade med gubbarna i kemtvätten på hörnet medan vi bollade och stod på händer mot deras vägg. Och ibland skickade mamma mig till tobaks för att köpa tidning och cigarretter(!). Då kunde jag få lov att läsa i tidningarna av Sigfridsson, som flera på nätet nu minns med värme som en mycket vänlig man.

Fortsätt läsa ”Vi och våra affärer”

Har vi blivit dummare och osäkrare? I så fall – varför det?

I P1s Spanarna nyligen pratade Helena von Zweigbergk om “yxåldern”: Vi förväntar oss att världen ska leverera och är skeptiska mot allt som inte är “helt hundra”, optimalt eller ultimat, antingen det är resmål, restauranger, relationer eller – vi själva. Hela livet förväntas vara “helt hundra” hela tiden. Det  trista är att det aldrig blir det. Inte på riktigt.

“Yxåldern” kallades det eftersom vi i debatter, speciellt i sociala medier, enligt samma princip yxar till svartvita åsikter, fjärran från alla nyanser. Det hjälper inte att all samlad kunskap och alla fakta är mera lättillgängliga än nånsin förr – även såna som borde veta bättre skriker aggressivt ut sina tillyxade budskap med hög röst: Det finns bara vinnare eller förlorare, ingen plats för förhandlingar och kompromisser, det är för mesar! Eller, för att citera “den fria världens ledare” om länder: Det finns “shithole countries” (skithålsländer) eller “GREAT countries”. PUNKT.

Fortsätt läsa ”Har vi blivit dummare och osäkrare? I så fall – varför det?”

Hygien och anständighet – på gott och ont

Före badrummens tid tvättade de flesta ansikte och händer eller badade i en balja i köket eller på gården, och utedassen hade ofta flera hål i rad. När jag nu läser den personliga hygienens historia börjar jag fundera över begrepp som hygien och anständighet. Positiva ord – tills jag börjar associera till nazismens “rashygien”, där ju Sverige utmärkte sig genom att redan 1922 starta världens första statliga institut för rasbiologi.

Ju mer man tänker, desto mer komplicerat blir det. Alltid.

På den mörka medeltiden var man renligare än många tror. Badstugorna var välbesökta och man tvättade hela kroppen åtminstone på lö(ga)rdagen. Dessutom tvättade man av sig innan man gick i kyrkan, och det gjorde man ofta. Men på 1500-talet började man på kontinenten stänga badhusen, eftersom de misstänktes tjänstgöra även som bordeller och sprida könssjukdomar. 1725 förbjöds badstugorna även i Sverige och förblev så i hundra år. Badande ansågs både skadligt och omoraliskt.

Fortsätt läsa ”Hygien och anständighet – på gott och ont”

När skit(bärar)kärring hade en annan innebörd

Ända sen småskolans rad av toalettbås UTAN DÖRRAR har jag haft ett lätt traumatiskt förhållande till toaletter, med mardrömmar om att behöva sitta inför publik (igen). På gamla dass ser jag rader med hål och nu har jag läst att Anne Boleyn – en av Henrik VIII:s fruar – inte lämnade bordet när hon behövde gå på toa vid kröningsmiddagen 1533, hon skyldes bara med en tygbit.

SvD skriver om 1800-talets Kungsgatan, som då hette Lutternsgatan och var en undanskymd backe från Brunkebergsåsen ner till Stureplan. En tidigare hyresgäst minns en smutsig och ruskig kullerstensgata.som han sprang nerför för att lämna port- och dörrnyckel till latrintömmarna. På budningskontoret satt en äldre dam “vars standardsvar med gravlik stämma alltid var:  Di kommer i natt.” 😱 Det lät ju spännande.

Och jag inser vilket jätteproblem det måste ha varit att göra sig av med all skit och annat avfall från en stor stad. Det räcker med att ha varit gäst i en stuga efter att toan egentligen skulle ha tömts för säsongen…

Den osignerade akvarellen nedan är från 1800-talets början och visar folklivet på Packartorget (senare Norrmalmstorg). Bakom planket till höger (som soldaterna verkar använda till urinoar) låg ett latrinupplag, och de kvinnliga ”pudrettkärringarna” i bakgrunden bär en latrintunna mellan sig.

Ur ”Ladugårdslandet och Tyskbagarbergen blir Östermalm” av Boström, Raoul F. 2008, Trafik-Nostalgiska Förlaget (CC-BY) via Stockholmskällan

Fortsätt läsa ”När skit(bärar)kärring hade en annan innebörd”

The Good Guys in the Wild West – och deras arvtagare

För en svensk är USAs vapenpolicy ganska omöjlig att begripa. Efter varje större masskjutning höjs röster för att man borde skärpa vapenlagarna och exempelvis kräva vapenlicens – eller åtminstone skjutskicklighet. Men snart dör diskussionen – till nästa gång.

I USA har alla rätt att inneha vapen. Man måste bara vara medborgare och i allmänhet 18 år gammal, lagstiftningen varierar mycket i de olika delstaterna. Vart tredje hushåll har ett eller flera skjutvapen: pistoler, jaktgevär eller halvautomatiska karbiner. De är alltså lätt tillgängliga även för den som inte helt lagligt köper sin halvautomatiska i en affär, som nittonåringen som i februari sköt ihjäl 17 av sina fd skolkamrater i Parkland. Som jämförelse: I Sverige måste man vara 18 år, ha ett intyg från en skytteorganisation på att man har behov av vapen och visa skjutskicklighet. För jaktvapen krävs jägarexamen.

Fortsätt läsa ”The Good Guys in the Wild West – och deras arvtagare”

Hur kunde man bygga en stad här – bland backar och sankmarker?

Jag fortsätter att bläddra i gamla Stockholms-vykort och blir alltmera imponerad över att man över huvud taget kunnat bygga en stad här. Man förstår att Alfred Nobels uppfinning dynamit från 1866 varit viktig: Med den sprängdes stora delar av det ursprungliga Stockholm bort.

Åsögatan/Borgmästargatan i slutet av 1800-talet (ur Wirströms vykortssamling)

På båda sidor om Åsögatan syns pampiga hus med eleganta fasader, till vänster även trottoar och lyktstolpe. Men det till höger är omgivet av på ena sidan en långsamt  sönderfallande lada uppe på en bergknalle, på den andra en skranglig trätrappa upp till mindre kåkar. Det stora huset ser ut att vara nergrävt mellan de gamla, och det är knepigt att föreställa sig hur man ska kunna spränga bort det kvarvarande berget utan att förstöra de nyare husen. Men det gick tydligen bra, för åtminstone huset till vänster ligger fortfarande kvar. Så här ser det ut idag:

Fortsätt läsa ”Hur kunde man bygga en stad här – bland backar och sankmarker?”

Om andras husdrömmar

Först vill jag bara säga att “Husdrömmar” är ett program jag gillar. Utan att veta varför tycker jag det är roligt att titta på hur folk vill bo, men klarar inte av dessa välstajlade, fingerspretande estetarkitekter som far omkring längs väggarna med viftande armar och pratar VISIOONER när det handlar om att BO (tycker jag). I “Husdrömmar” tycker arkitekten ibland annorlunda än byggarna – som arkitekt eller person – utan att någon av dem tar så hårt på det. Ibland kan han helt odramatiskt ändra sig. Byggarna/husägarna uppfattar jag som “vanliga” människor av många olika slag, med det enda gemensamt att de har ett drömhus och möjlighet att förverkliga det. De skapar ett boende som de själva vill ha det – inte nödvändigtvis andra. Småkul att följa.

Men nu senast blev jag lite full i fnitter.  Ett par, 50+ och andravarvare, säljer sina två lägenheter och bygger ett hus att flytta ihop i. Inga problem med det, men sen dök mina vanliga frågetecken upp.

Fortsätt läsa ”Om andras husdrömmar”

Långvarig kärlek och attraktion  – finns det?

Forskarna verkar tvivla, men jag vet bättre – åtminstone för egen del.

När forskaren  Emma Frans ser äldre par som håller varann i handen utgår hon ifrån att de förmodligen funnit varandra på äldre dagar och alltså är nyförälskade. Hon tvivlar visserligen inte på att det går att tycka om en person hela livet och “kanske stå ut med vederbörande tills döden skiljer oss åt” – men, undrar hon:

Kan verkligen förälskelse eller passionerad kärlek, som får oss att ständigt vilja ha kroppskontakt, bestå hela livet?

Man har inte lyckats hitta någon särskild kombination av personlighetsdrag som resulterar i långvarig romantisk attraktion. Däremot verkar det som om de som idealiserar sin partners egenskaper fortsätter hålla ihop. Fast så är det inte för mig.

Fortsätt läsa ”Långvarig kärlek och attraktion  – finns det?”