Jag har skrivit förr om hur lätt det blir fel med forskningslarm. Efter att ha jobbat på forskningsinstitut i många år kan jag tydligt se den inbyggda svårigheten:

Först ska forskarna förklara sin forskning för journalister, med tonvikt på konkreta, användbara, helst spektakulära resultat, vilket strider mot hela tankesättet hos alla forskare jag kommit i kontakt med. För dem måste ALLT vara med – speciellt minsta tveksamhet. Sen ska journalisten försöka vaska fram det som kan intressera allmänheten och spetsa till det: Vad får allmänheten att haja till och läsa (och sprida) just denna artikel? Därefter ska rubriksättaren komprimera det journalisten skrivit till en snärtig, intresseväckande rubrik.

Då är det inte konstigt om det blir fel.

2014 visade det sig exempelvis att: ”Välling vid sex månaders ålder ökar risken för senare övervikt” egentligen betydde: ”Om man från tidig ålder ger barnet välling utöver den vanliga maten kan det få problem med övervikt.” Att man kan få viktproblem av att tidigt lära sig att småäta mellan måltiderna låter ju logiskt – men inte särskilt spektakulärt.

Fortsätt läsa ”Hur orolig behöver man egentligen vara när larmet går?”

För en svensk är USAs vapenpolicy ganska omöjlig att begripa. Efter varje större masskjutning höjs röster för att man borde skärpa vapenlagarna och exempelvis kräva vapenlicens – eller åtminstone skjutskicklighet. Men snart dör diskussionen – till nästa gång.

I USA har alla rätt att inneha vapen. Man måste bara vara medborgare och i allmänhet 18 år gammal, lagstiftningen varierar mycket i de olika delstaterna. Vart tredje hushåll har ett eller flera skjutvapen: pistoler, jaktgevär eller halvautomatiska karbiner. De är alltså lätt tillgängliga även för den som inte helt lagligt köper sin halvautomatiska i en affär, som nittonåringen som i februari sköt ihjäl 17 av sina fd skolkamrater i Parkland. Som jämförelse: I Sverige måste man vara 18 år, ha ett intyg från en skytteorganisation på att man har behov av vapen och visa skjutskicklighet. För jaktvapen krävs jägarexamen.

Fortsätt läsa ”The Good Guys in the Wild West – och deras arvtagare”

Först vill jag bara säga att “Husdrömmar” är ett program jag gillar. Utan att veta varför tycker jag det är roligt att titta på hur folk vill bo, men klarar inte av dessa välstajlade, fingerspretande estetarkitekter som far omkring längs väggarna med viftande armar och pratar VISIOONER när det handlar om att BO (tycker jag). I “Husdrömmar” tycker arkitekten ibland annorlunda än byggarna – som arkitekt eller person – utan att någon av dem tar så hårt på det. Ibland kan han helt odramatiskt ändra sig. Byggarna/husägarna uppfattar jag som “vanliga” människor av många olika slag, med det enda gemensamt att de har ett drömhus och möjlighet att förverkliga det. De skapar ett boende som de själva vill ha det – inte nödvändigtvis andra. Småkul att följa.

Men nu senast blev jag lite full i fnitter.  Ett par, 50+ och andravarvare, säljer sina två lägenheter och bygger ett hus att flytta ihop i. Inga problem med det, men sen dök mina vanliga frågetecken upp.

Fortsätt läsa ”Om andras husdrömmar”