Författare: lenaikista

Övriga utflykter

Den inkompetenta resenären

Tänk ”streetsmart äventyrslysten kick-människa” – och ta motsatsen. Där har ni mig. Alltså ingen lyckad resenär. Jag kallar det för resfeber, men det är mer ”Tänk om jag kommer bort?” Känslan, inte tanken, för jag inser ju att jag inte gärna kan komma bort när jag aldrig åker till ödemarken och inga problem har att be om – och få! – hjälp. Det här är mer liksom – existentiellt. Och eftersom jag inte söker yttre dramatik och upplevelser så finns inget som lockar. Resa är alltså INTE något jag gärna-vill-men-inte-vågar.

Men nu fyllde maken jämnt och ville gärna att vi skulle åka nånstans. Så vi åkte till Madeira, bodde bekvämt i ett klimat som svensk sommar. När vi kom dit såg det ut som på bilden ovan – i slutet av februari. Sen började det blomma på allvar…

I efterhand funderade vi båda: Varför i all världen bestämde vi oss för att resa med bara handbagage? Sen mindes jag: Vi hade bara tänkt vara borta en vecka och jag har rest så förut. Man slipper oroa sig för förkommet bagage och kan t o m checka in on-line, så att man inte blir försenad till planet. (Allt detta ingår naturligtvis i min plan för att minska den där ”resfebern” jag talar om. )

Fortsätt läsa ”Den inkompetenta resenären”

Profilbild för Okändlenaikista6 kommentarer
3: Vuxen(?)

Nu har jag hållit föredrag! Eller vad det nu blev.

Det gick ganska bra. Tror jag. Till slut. Men ett tag var det svettigt.
Mitt minne av att hålla föredrag i skolan är ju traumatiskt.: På tre sekunder rabblade jag upp allt jag skrivit ner, antagligen utan att någon hörde något. Och fick veta att det inte dög. Vilket jag höll med om. Därför skulle jag aldrig åta mig att göra om det, även om jag har ett svagt minne av att jag senare höll föredrag om intressantare ämnen, som åtminstone inte underkändes, .

Men när hembygdsföreningen frågade kändes det dumt (och fegt!) att bara nobba, så jag frågade några av klassisarna. När Elisabeth kom med de förlösande orden: Vi håller inte föredrag, vi berättar bara om vårt gamla plugg – och avbryter varann, som vanligt, började det rentav kännas lite kul. Vi var/är ju båda duktiga, pålitliga skolflickor.

Fortsätt läsa ”Nu har jag hållit föredrag! Eller vad det nu blev.”

Profilbild för Okändlenaikista10 kommentarer
Om barn

Om en femårig författare och regissör

Av mitt femåriga barnbarn fick jag i år både födelsedagskort och julkort.

Mera nyligen kom ett mejl, från honom via hans mor. Där stod:

Björn skriver:
ATAKEB°£?[ <©®™¶pv$[?¢v¢¥}?®\~™•|~£zgg00)+?:%#13900
(BJÖ€ .SE001002) ;%$¶<?®$KAN

”Kod?” frågade jag, och fick instruktioner per telefon. Jag förstod inte alla, men man skulle i alla fall läsa nerifrån och upp. Och så berättade han att han hade gjort en ny bokstav ”som jag alltid gör!”, och den såg ut ”som ett C med två streck på.”

Det första ordet inom parentesen innehåller den nya bokstaven: ”BJÖ€”. Femåringen förklarade att eftersom man inte uttalar R:et i Björn, hade han gjort en egen bokstav för det ljudet. Smart! Nu skulle man bara ha samma eleganta lösning för sje-ljudet.

Han förklarade också att mejlet handlade om en grupp som attackerar en annan grupp. ”Dom attackerar lite var som helst.” Han tillade lugnande: ”Men det är bara i en bok!” Han hade gjort en egen muminbok också: ”För jag kan göra böcker, faktiskt! ” Och så visade han upp sin bok i telefonen(!).

Fortsätt läsa ”Om en femårig författare och regissör”

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Övrigt

”Vi föds som original och dör som kopior” sägs det. Tycker jag inte.

Plötsligt händer det! som man säger i reklamen: Jag inser att jag åtagit mig att ”hålla föredrag” (åtminstone nästan). Det var oväntat.

Mitt traumatiska minne från att hålla föredrag i skolan: Genomsvettig och darrbent rabblade jag på tre sekunder upp det lilla jag lyckats få ihop om Dickens (detta var före Internet!) . Antagligen hörde ingen vad jag sa, och läraren kommenterade torrt: ”Detta var inget föredrag, det får du göra om.“ Jag jobbade ihop ett nytt, ambitiöst föredrag och var resten av terminen varje svensktimme jättenervös för att bli framkallad. Men läraren glömde mig – eller så insåg han att jag lärt mig min läxa…

Flera av klassisarna påstår faktiskt att jag läste upp mina uppsatser för klassen, vilket jag inte alls minns och aldrig skulle ha trott att jag vågade. Jag har också ett svagt minne av att jag senare med (något) bättre resultat hållit några föredrag om ämnen jag tyckte var intressanta. Men det är det traumatiska minnet som bitit sig fast. (Tvåan från vänster i andra raden är jag – med flätor!)

Fortsätt läsa ””Vi föds som original och dör som kopior” sägs det. Tycker jag inte.”

Profilbild för Okändlenaikista8 kommentarer
Övrigt

Glad nyhet: Det händer att gamla mänskor blir vänligt bemötta. Faktiskt!

Jag läser och hör ofta att gamla (särskilt kvinnor) är ”osynliga” och blir nonchalant bemötta. Jag känner inte igen mig i det, men jag kanske var lite osynlig redan från början – liten och (åtminstone förr!) lite tyst och blyg. Jag märker ju inte heller mycket av att muskelstyrkan minskar och konditionen försämras med stigande ålder: De var inte så mycket att hurra för från början.

En gång kan jag dock minnas att jag ignorerades så fullständigt att det blev komiskt: Jag skulle köpa en macka över disk, men den unga tjejen verkade inte se mig. Hennes blick irrade mellan de andra kunderna (bredvid mig), tills jag fick en bubblande och nästan obetvinglig lust att börja hoppa runt och semaforera med både händer och fötter:

”YOHOO! HÄR ÄR JAG!”

Jag misstänker att jag fnittrade högt när jag såg den bilden för mitt inre öga, och till sist fick jag handla. (Tjejen kanske blev rädd för den uppenbarligen galna tanten?)

Fortsätt läsa ”Glad nyhet: Det händer att gamla mänskor blir vänligt bemötta. Faktiskt!”

Profilbild för Okändlenaikista7 kommentarer
Övrigt

Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Vi pratar vidare med Walter Frankenstein, 94-årig överlevande från Förintelsen, som jag skrivit om tidigare. När vi börjar gå igenom hans arkiv hittar vi den gamla arbetsboken. På en av sidorna finns en prydlig stämpel (”Bezirksbürgermeister” i Neukölln, Berlin) och det framgår att Walter redan den 1 juli 1945, alltså omedelbart efter kriget, jobbade heltid som oavlönad fritidsledare för skolungdom.

Det var många judar som inte förstod att han ville ha något att göra med tyskar, speciellt direkt efter kriget. Men som Walter såg det var det i den unga generationen hoppet fanns om att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Idag fortsätter han att i samtal med tysk skolungdom – och alla andra han träffar – förklara hur viktigt det är att inte lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. Kort sagt: ”Tänk själv!”.

Jag hade världens bästa barndom, säger Walter – tills allt plötsligt förändrades 1933, när Hitler tog makten.

Pingsten 1930: Familjen Frankenstein och anställda vid kaffebordet (Walter i mammas knä)

Fortsätt läsa ”Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.”

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Hur funkar vi?

Jultrubbel

Tänker ofta på hur bra jag har det. Läser och hör om mångas måsten och konflikter, speciellt i samband med storhelger. Själv verkar jag ha lyckats ordna det för mig, så att jag har det precis som jag vill.

När jag var barn har jag vaga minnen av att vi träffade släktingar, och att det var kul med kusiner och sånt. Det hände att vi ungar sov under stora bordet i vårt enda rum, så jag antar att hela familjer övernattade i vår etta. Som vuxen kan jag undra hur det gick till. Och hur det var för min mamma som hade ansvaret för att allt skulle funka. För oss ungar var det jättemysigt att somna till de vuxnas allt avlägsnare röster.

Som vuxen firade jag jul hos föräldrarna, senare vartannat år hos svärföräldrarna. Ganska snart efter att vi fått första barnet skaffade vi lantställe i Dalarna, med riktiga julkortsvintrar: vit snö och blå himmel. Och så brasa och färsk julgran på det. Vi hade båda stressiga jobb, så det var toppen att bara lata sig, med böcker, pussel och sån mat vi alla gillade. Det här var dessutom före mobilernas tid – min man hade visserligen en tidig, väskstor variant (för jobbet), men den fick bo i bilen. Julklappar köpte vi bara till barnen. När de blev större fick de välja var vi skulle vara, och båda föredrog (precis som vi) jul på landet framför att fira med kusiner och morföräldrar i stan: ”Annars blir det ju ingen riktig jul!”

Fortsätt läsa ”Jultrubbel”

Profilbild för Okändlenaikista10 kommentarer
Övrigt

När vinden viner

Igår eftermiddag sprang en ekorre fram och tillbaka på husväggen och längs fönsterblecket utanför köksfönstret. Det händer ibland, men inte så frenetiskt – kan den ha känt av den annalkande stormen? På kvällen hörde vi att det blåste ordentligt, på morgonen verkade det lugnare. Och inga strömavbrott – peppar-peppar-ta-i-trä!

När jag gör frukost tittar jag ut för att kolla om den avbrutna grenen utanför fönstret blåst ner. Det var åratal sen den n-ä-s-t-a-n gick av, men ger sig inte, utan hänger envist kvar i en allt smalare ”slamsa”.

Just när jag tittar ut hör jag ett KLONK! – och ser hur ett av DE ANDRA träden brakar till marken. (Det som på bilden helt pedagogiskt markeras av fotoblixten.) Den avbrutna grenen hänger kvar, lätt svajande…

Jag tror detta säger något om livet – undrar bara vad?

Fortsätt läsa ”När vinden viner”

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Övrigt

Den mäktiga kraften i goda samtal: Walter Frankenstein

Maken och jag har fått ett hedersuppdrag. Efter ringa förmåga ska vi hjälpa en av Förintelsens överlevande att sortera bilder och papper. Walter Frankenstein har nämligen starkt nedsatt syn. 94 år gammal, efter att ha överlevt på ett sätt som vore för osannolikt för en film, är hans rygg böjd men han själv fullständigt obruten, fylld av kraft och glädje. Vi började med att träffas och prata. Efter några timmars intensivt samtal, när vi inte ens tog oss tid att dricka kaffe, är vi lite trötta, men inte Walter.

I Walters hängivna arbete som historiskt ögonvittne är samtalet viktigt. Han berättar för oss att när han pratar inför tyska skolbarn håller han inte föredrag (”då somnar de kanske”), utan ber dem läsa på i förväg om nazitiden och sen ställa frågor. Och så bjuder han in frågeställarna till ett samtal, där alla är välkomna att delta.

Jag läser om skillnaden mellan ”överlevare” och ”överlevande”: ”En överlevare är en person som vet hur man gör för att överleva, en fighter. En överlevande är en som har överlevt, rätt och slätt.” Frankensteins är överlevande. Nedan beskriver Walter ”de fyra pelarna” som räddade hans lilla familj under deras ständiga flykt 1943-45: ”Vi var fräcka, vi visade ingen rädsla (det kunde Gestapo lukta sig till), vi hade enorm tur, och – det allra viktigaste: vi hade vänner som hjälpte oss.”

Fortsätt läsa ”Den mäktiga kraften i goda samtal: Walter Frankenstein”

Profilbild för Okändlenaikista10 kommentarer