Ankomstkvällen gick vi ut och tog en öl innan det var sängdags. Kollade intresserat vår servitör, som verkade vara lite mer estradör än servitör: Han kryssade smidigt mellan borden, slängde käft lite till höger och vänster. Men hade ingen vidare koll på om gästerna ville beställa – eller rentav betala.

Senare  i veckan gick vi på stan och hamnade mitt i ett stim cyklister. I täten “vår” estradör-servitör. Med stora gester kryssade han lika snabbt och elegant som på restaurangen, nu mellan bilar och fotgängare vid välbesökta turistmål. Efter honom följde turisterna – som ankungar efter ankmamman. Ju längre bakåt i “flocken”, desto ovanare cyklist. Men det verkade deras ledare suveränt omedveten om. Längst bak kämpade en svettig, vinglande tjej och bad oavbrutet och nervöst om ursäkt till alla hon höll på att köra in i. Jag känner omedelbart släktskap.

Annars verkar det ju vara en smart grej, det där med cyklande turister.

Här ser man ett gäng, där ledaren är VÄLDIGT lik “vår” servitör… 🙂

Fortsätt läsa ”Spridda spaningar i Berlin 2016”

Vi är inte så proffsiga som turister, men eftersom vi är likadana så går det bra ändå. 😊  Nu hade vi i alla fall bestämt oss för att turista vid slottet Sanssouci, som uppfördes 1745–1747 som Fredrik den stores sommarresidens. Det ligger utanför Berlin, i Potsdam, så det blev en ganska lång resa.

Det var en VARM dag och det var VÄLDIGT många svettiga människor som hade kommit på samma strålande idé. Inte fick man knalla runt i slottet på egen hand heller, som vi vill, och det var en timmes kö för en audioguide. Vi tittade på varann och var eniga: “Vi skiter i det!”

Man ser ju hursomhelst bättre på nätet (här till och med på engelska):

Istället gick vi runt i parken, som är mycket vacker. Och stor. Dessutom gick vi åt fel håll 😦 , så vi kunde njuta av den längre än alla andra. 🙂 Mitt enda foto i denna fantastiska park – möjligen världens sämsta turistfoto? – är på kullerstenarna, som jag tyckte var jättefina.

Fortsätt läsa ”På spaning efter (möjligen) snuskiga statyer”

Efter kriget hörde husen vid Bernauer Strasse till Östberlin, men man behövde bara gå ut genom porten för att vara i Västberlin. När muren uppfördes, den 13 augusti 1961, blev det annorlunda. För att förhindra flykt murades under hösten husens fönster igen och invånarna evakuerades. Några år senare revs husen för att inte störa sikten för skyttarna som bevakade  gränsens dödsremsa.

Elke Rosin, som bodde där med sin familj berättar om hur det var och hur de flydde.
(01:20 in i videon har en kamera råkat fånga just deras flykt.)

Hela hennes berättelse finns översatt till engelska på berliner-mauer-gedenkstätte.

I tiden före muren brukade tioåriga Elke smuggla med sig nylonstrumpor, kaffe och serietidningar i sin skolväska förbi gränsvakten.

Fyra dagar efter att muren byggts började hennes mamma och mormor att packa. Elke såg till att hennes undulat kom med och passade på att göra sig av med sin avskydda FDJ-skjorta (“Freie Deutsche Jugend” = DDRs ungdomsförbund).

Alla utom familjefadern gick ut genom porten för att ta emot de kartonger, säckar och väskor som han slängde ut genom fönstret och bära över allt till andra sidan gatan. På videon ser man hur de kryssar förbi bussar och människor som rör sig längs gatan precis som vanligt.

Det måste ha varit en overklig känsla.

Fortsätt läsa ”Bernauer strasse – där husen blev en del av järnridån”