Ibland funderar jag kring ord och deras innebörd. När jag frågar mig vilka spontana associationer ordet “inföding” ger mig dyker en bild av Fantomens kortvuxne och fetlagde vän Guran upp –  bandarernas hövding och ursprungligen en ”fanatisk häxdoktor” – inklusive bastkjol och lampskärmshatt. Bilden måste vara från mammas Vecko-Revyn på femtiotalet… Pinsamt, tänker jag, men när jag  googlar ser det ungefär lika illa ut idag (åtminstone i min läsare).

“Gone native” verkar inte heller vara något positivt, fast det borde väl bara betyda att man anpassat sig till landet där man bor? Enligt Cambridge Dictionary: “If a person who is in a foreign country goes native, they begin to live and/or dress like the people who live there.” Och uttrycket betecknas som “disapproving or humorous”. Kolonialtänk?

För inföding/native betyder väl egentligen bara att man är född på den plats man är? Är det dåligt? Eller är motsatsen ännu värre? Jag minns historien om engelsmannen som flög utomlands, men (i sann imperialistisk anda(?) ) vägrade gå genom dörren märkt ”Foreigners”: “We are not foreigners, we’re British”.

Sen läser jag om Ola Larsmos bok “Swede Hollow”, eller ”Svenskadalen” som invånarna kallade den. Och jag hittar en film där tidigare Swede-Hollow-bor berättar.

Fortsätt läsa ”Infödingar och utbölingar – om ord och deras innebörd.”

Mitt intryck av nya “Fråga Lund” kan vara helt felaktigt, eftersom jag aldrig orkat se ett helt program. Jag tröttnar nämligen omedelbart när exempelvis en kille i sunkig klädsel spelar taskig basket – och får längre tid på sig än programmets experter, som är dem jag vill lyssna på.

Så jag är väl – som vanligt? – lite “eljest”. För jag inser ju att man lagt in sketcherna för att  tittarna INTE ska tröttna. Vi förväntas inte kunna hålla koncentrationen uppe utan täta klipp och  lustifika pauser. Själv blev jag irriterad redan när “Gubben i lådan” förpestade “Hylands hörna” anno 1962 – samma år som gamla “Fråga Lund” startade, utan både gubbe och sketcher.

Och då var det lådgubben störde ändå inte roligare än så här:

Fortsätt läsa ”Otacksamt(?) trött på det som ska få mig att inte tröttna”

I augusti 1993 var jag en av de hundratusentals åskådare som trängdes längs Riddarfjärden för att se flyguppvisning av JAS 39-Gripen i samband med det årets Vattenfestival. Så här såg det ut.
OBS: ungefär 2:20 in händer det nåt! Sen blir det nyheter. 

Vi måste ha stått i närheten av filmaren, men själv begrep jag inte på riktigt att nåt oplanerat hänt förrän den svarta röken bolmade upp från det kraschade planet. Det jag (trodde att jag) såg var ett uppträdande: piloten vinkade med vingarna, planet stegrade sig, sen syntes en häftig gnisteffekt och en färgglad ballong som steg uppåt. (Det sista var förstås när piloten sköt ut sig med fallskärm… )

Fortsätt läsa ”Om ögonvittnens (o)tillförlitlighet”