I frågespalter och relationsprogram hittar jag ofta varianter av: ”För att ha en bra och fungerande relation måste man jobba för det.” Nu senast läser jag om det ”känslomässiga arbetet” att vårda relationen och hur orättvist det är att bara kvinnorna har ansvaret för det:

”Kavla upp ärmarna och sluta se ditt förhållande som en fritidssyssla.
Ojämnt fördelat känslomässigt arbete kan göra oss sjuka.”

Såvitt jag vet lever jag i en riktigt bra relation, och har goda relationer till människor som är viktiga för mig. Men jag tycker inte att jag jobbar för varken det ena eller det andra – som tur är, för jag är av naturen en ganska lat person, som tar lätt på mycket av det som andra verkar se som sin plikt. Nu, som pensionär, gör jag nästan bara det jag tycker är kul. Mitt nya jobb har blivit att läsa, fundera, prata och skriva. Och så träffar jag människor jag vill träffa, och hemma fixar vi tillsammans det som behöver göras för att vardagen ska fungera. Den blandningen mår jag väldigt bra av.

Fortsätt läsa ”Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen””

Forskarna verkar tvivla, men jag vet bättre – åtminstone för egen del.

När forskaren  Emma Frans ser äldre par som håller varann i handen utgår hon ifrån att de förmodligen funnit varandra på äldre dagar och alltså är nyförälskade. Hon tvivlar visserligen inte på att det går att tycka om en person hela livet och “kanske stå ut med vederbörande tills döden skiljer oss åt” – men, undrar hon:

Kan verkligen förälskelse eller passionerad kärlek, som får oss att ständigt vilja ha kroppskontakt, bestå hela livet?

Man har inte lyckats hitta någon särskild kombination av personlighetsdrag som resulterar i långvarig romantisk attraktion. Däremot verkar det som om de som idealiserar sin partners egenskaper fortsätter hålla ihop. Fast så är det inte för mig.

Fortsätt läsa ”Långvarig kärlek och attraktion  – finns det?”

Nyligen läste jag en intervju med Inger Liljefors, som levde ihop med Hans Nestius från 1965 ända till hans död 2005. Han var journalist, sexliberal, abortförespråkare och porrmotståndare, hon skådespelare, regissör och socialist. De hade en överenskommelse om fri sex – först efter hans död började hon fundera på varför hon egentligen gått med på den.

Men då, på sextiotalet, tyckte hon att deras överenskommelse var djärv och tilltalande. Fri sexualitet var ett politiskt ställningstagande, ett radikalt sätt att leva ihop i stället för att gifta sig, vilket ansågs småborgerligt. Hur hon reagerade innerst inne kan hon inte komma ihåg, men hon var karsk på ytan.

“Det var Hans som sa att han inte kunde garantera trohet. Han tyckte att man skulle kunna ha medglädje när ens partner var med någon annan, men jag kände nog snarare acceptans.” Men ”hade han varit trogen hade han nog varit för snäll för mig då. Det här passade mig, omedvetet. Fast i dag inser jag att det egentligen passade mig så synnerligt illa.” 

Fortsätt läsa ”Att vilja välja närhet – eller inte”