För nästan två år sen satt jag och funderade kring de kaxigas bräckliga egon. Om det varit idag hade jag förstås tänkt mest på Trump, men då gällde det aggressiva bloggare. Exempelvis Alex Schulman, som byggde upp ett kändisskap med en stor blogg som han småningom la ner, eftersom han tyckte att hans bloggkaraktär hade “gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande”, bloggen hade ”blivit ett monster”. 

När han själv blev omskriven på samma sätt som han skrivit om andra blev han chockad och sårad. Precis som Trump, som nu till och med blir kränkt å sin vicepresidents vägnar, trots att denne själv inte verkar ha tagit illa upp vid sitt teaterbesök.

Fortsätt läsa ”Finns det hopp om näthatarna? Kan det liksom – gå över?”

På födelsedagsmorgonen tar jag min kaffekopp och öppnar datorn för att läsa tidningarna. Skrattar och visar min man Googlesidan: “Titta, det ser ut som födelsedagsljus!” Sen läser jag texten (och inser att det ÄR födelsedagsljus):

Grattis på födelsedagen, L!

Under dagen duggar det in födelsedagspresenter från alla webbutiker jag nånsin handlat i, så jag kan jämföra hur mycket de tycker jag är värd (från 70 kronor till 50%). Och åtminstone en vet precis vad jag skulle vilja ha, fast jag inte alls behöver.

Det börjar kännas kusligt nu.  😨  Jag umgås ju gärna med människor via nätet (bloggar, mail), men själva cyberioterna eller-vad-jag-nu-ska-kalla-dem vill jag inte ha nåt personligt förhållande till.

Fortsätt läsa ”Jag vill inte ha några cyberkompisar!”

Jag läser mycket, bland annat bloggar av väldigt olika slag. De flesta skriver – liksom jag själv – om mycket varierande ämnen. En del inlägg är jag intresserad av, annat inte. I så fall återkommer jag en annan dag. Inlägg som intresserar mig kommenterar jag gärna och ibland kan de inspirera mig att skriva något. Alltså som ett samtal.

Men ibland stöter jag på tanken: “Eftersom det verkar vara många fler som vill läsa om det här skriver jag väl om det då.”

Det förstår inte jag. För mig är det härliga med en privat, helt okommersiell blogg att jag får skriva när jag vill om precis vad jag känner för just då – eller låta bli. Till skillnad från när jag jobbade är jag fri att nörda in mig på nåt som kanske är helt meningslös kunskap och inte intresserar någon annan än mig. Just for fun! 😜

Fortsätt läsa ”King Click rules (❓)”

När vi sitter vid köksbordet och snackar skit säger vi ofta: “Tur att ingen hör oss!” Vi kan skämtsam slänga ur oss opassande repliker och fula ord, utan att det gör nåt. Det är ju bara oss emellan, och vi vet ju vilka vi är – och inte är. Jag tänker inte ta några exempel här, för här är det INTE oss emellan.  😉

Problemet är att inte alla verkar inse det.

När journalister spårat upp nätmobbare är reaktionen ofta ett förvånat: “Men det var ju bara på NÄTET!” Ibland tillägger man urskuldande att man mådde dåligt den perioden – eller varit full. Eller, nu senast, fått en sömntablett av sin fru. En del pudlar reflexmässigt, men ofta verkar man uppriktigt förvånad över att någon tagit illa upp – även när det gäller dödshot… Det är som om mottagaren inte riktigt finns, utan man kan sitta i sin ensamhet och vräka ur sig utan att det “gör nåt”.

Fortsätt läsa ”Det nya sättet att umgås. Men hur? Om (a)sociala medier”

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag kom i kontakt med nätet på 90-talet. Jobbet blev mycket roligare när opraktiska jag slapp jag hela logistiken kring trycksaker, med högupplösta bilder, textmängd och sidbrytningar. Maken och jag hittade varann på nätet när det fortfarande möjligen kunde vara lite suspekt (fast  det tyckte inte jag! 🙂 ). Och nu sitter jag här och har hittat skrivlusten igen, tack vare bloggandet.  💕

Men det här med personlig assistans och förtuggning ligger inte för mig. Jag avrättade brutalt forntidens Office Assistent, och på den vägen är det. På hemsidor vill jag inte bara se stora bildknappar och sökrutor. Jag vill också kunna få upp en meny och botanisera kring innehållet, kanske hitta nåt jag inte ens visste att jag var intresserad av. Jag “följer” i allmänhet inte ens de bloggare jag regelbundet läser, utan kollar upp dem och låter mig bli överraskad.

Fortsätt läsa ”Om nätbybors näthat”

Efter att ha skrivit om sommarminnen tänkte jag vidare kring det här med barn(barn) och mobiler. Vi gladdes ju över att mobilerna försvann när något roligare dök upp. “Det blir lätt för mycket dataskärmar nuförtiden, även för barn.” Men sen funderade jag: Påminner inte det här om något?

Och så minns jag debatten om videovåldet. När videobandspelare för drygt 30 år sen blev allt vanligare i hemmen skrämdes föräldrarna av alla sex- och våldsfilmer som nu blev tillgängliga för barnen. Ett tag uppfattades det som ”fult” att äga en videobandspelare.

Men det var ju knappast videon som var problemet.

Fortsätt läsa ”Det farliga(?) nätet”