Jag läste i tidningen om kvinnan som solat toppless och gett upphov till en LAPP – en sån som vi konflikträdda svenskar sägs älska, speciellt i tvättstugan. Jag har boken: “Den som inte tar bort luddet ska dö!” och lägger in några bilder på lappar om HELT andra saker. Bara på kul. 🙂

På den i artikeln aktuella lappen, som jag tror var uppsatt i porten, stod det: ”Skulle uppskatta om man kan LÅTA BLI och sola TOPPLESS. Blir obehagligt när man skall sitta och käka frukost/middag eller har gäster hemma.”

När jag läser resten av texten visar det sig att kvinnan tydligen legat i sitt eget vardagsrum och solat genom den öppna balkongdörren. Eftersom hon inte ville störa någon.

Fortsätt läsa ”Är det bara jag? Eller har världen blivit väldigt lättchockerad?  ”

Förr skrev författare böcker, somliga bättre än andra. Exempelvis Bodil Malmsten minglade inte mycket på premiärer och jag minns inga skandaler om henne. Hon twittrade träffsäkert, men i hennes blogg läste jag att hon slutat kommentera, det blev för splittrat. Hon koncentrerade sig på att skriva, det var hennes grej. I fyrtio år skrev hon, helt enkelt för att hon “inte kunde låta bli”.

Men numera är det inte tillräckligt. För att vara författare måste man kunna marknadsföra sig. Jag nämner inga namn, för det som intresserar mig är företeelsen, men exemplet jag nyligen såg är representativt.

Tydligen hade inget skrivits om personen NN på några dar. Alltså lägger hon ut en bild på sig själv i underkläder fast det är ”jobbigt att publicera detta.”

Fortsätt läsa ”Konsten att sälja sig själv”

Ibland verkar det plötsligt gå onödigt fort.

Jag hann inte mer än skriva en kommentar om min halvtaskiga balans, så höll jag på att tappa den. I trappan! 

I stugan har vi en vindlande vindstrappa med grunda trappsteg. Det brukar inte vara några problem för mig, så stora fötter har jag inte, men jag har funderat på hur karlarna gjorde förr när de skulle kånka upp sånt som skulle förvaras på kallvinden.

Fortsätt läsa ”Jag går mot döden vart jag går.”

Jag har kommit av mig lite med bokläsandet på senare tid, men nu slank vi in på biblioteket i alla fall. Plockade på mig böcker delvis slumpvis, sådär som jag gillar. Men på väg ut hittade jag en bok jag länge velat läsa: “Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson.

Om flickan som i koncentrationslägret hamnat i en lögn om att hon är judinna, inte rom. Det skedde av en slump, för att undvika bestraffning, men gick sedan inte att ta sig ur. Och lögnen hjälpte henne att överleva koncentrationslägret. Tyskarna hatade visserligen judarna mest av alla, men för fångarna stod romerna “längst ner”. Och Mengele älskade de romska barnen, ”både levande och döda”.

Fortsätt läsa ”“Jag heter inte Miriam””

Jag hittar en gammal Ikea-katalog och läser på: Ikea grundades år 1943 av den sjuttonårige smålänningen Ingvar Kamprad, först som ett vanligt postorderföretag. Namnet är en förkorting av hans inititaler och hembygd, Elmtaryd, Agunnaryd. Den första Ikeakatalogen kom 1951, när man specialiserat sig på möbler. Den inledande texten löd:

”Vår nya katalog, som vi härmed överlämnar är inte på något sätt märkvärdig. Den innehåller kort och gott ett urval småländska kvalitetsmöbler och andra bosättningsartiklar, som vi kan leverera till ytterst förmånliga priser. Genom intim kontakt med långt specialiserad industri och synnerligen liten förtjänstmarginal, baserad på stor omsättning, kan vi sälja till priser, som erkänt är landets lägsta… …Högaktningsfullt IKÉA”

Fortsätt läsa ”IKÉA anno 1961 – down Memory Lane”