Leveransdag i Corona-tider 

Som 70/80plussare i dessa tider har vi en väldig tur: Vi är inte bara två som kan hålla varann sällskap, utan vi trivs ihop och kan roa oss själva på olika sätt. Vi lever ett om möjligt ännu lugnare liv än vanligt. De flesta dagar tar vi som vanligt en rask promenad, men vi träffar ingen annan, inte ens närboende barn och barnbarn, och vi åker inte till landet. Vi har avbokat o-akuta läkar- och tandläkartider, och jag håller på att utveckla en intressant Corona-frisyr (och hoppas att frissan finns kvar när jag nån gång får gå dit igen.).

Mycket morötter blev det…

Och så går vi INTE och handlar. (Särskilt inte sen makens omtänksamma barn sa till på skarpen.) Medicin hade vi redan beställt hem på utmärkta Apotea (med något längre leveranstid än normalt), och småningom blev det dags att näthandla mat, som vi bara gjort någon enstaka gång tidigare. Vi var kanske lite sent ute, för det var nio dagars leveranstid. Det funkade, även om vi fick ransonera kaffet lite. Som tur var hittade vi lite antikt nöd-te i ett skåp. Däremot blev det av nån anledning väldigt mycket morötter denna gång.

Fortsätt läsa ”Leveransdag i Corona-tider ”

Skulle det på nåt sätt vara skämmigt att vara gammal?? 🤔

ag är 40-talist och tillhör i Coronatider alltså riskgruppen ”70plus”. Och inser utan problem att jag statistiskt sett har en del gemensamt med andra lika gamla kroppar. (Även om jag på intet sätt  känner igen mig på bilderna på kvinnor i min ålder och yngre, som jag hittade i Svenska Journalen från 1927.)

Väl bibehållen 70-åring i Sv Journalen 1927

Trots att jag inte har några allvarliga ”bakomliggande sjukdomar”, bara småkrämpor, har jag ju märkt att jag numera är otymplig om jag måste ta mig upp från sittande ställning på golvet, och det tar längre tid för mig än barnbarnen att komma igen efter förkylningar. Men vad ska jag ner på golvet att göra? Och jag får ju min pension även om jag tar det lugnt ett tag när jag varit sjuk.

För jag inser att kroppen förändras med tiden – liksom allt levande. Egentligen är vi inte ens gjorda för att leva så här länge, det är därför många av oss har fått reservdelar av olika slag.

Fortsätt läsa ”Skulle det på nåt sätt vara skämmigt att vara gammal?? 🤔”

Om mänskliga reaktioner i virustider

I dessa Coronatider ser jag en nästan rörande tilltro till människans makt, speciellt de ”allvetande och allsmäktiga” experterna och beslutsfattarna. De upprepar tåligt att ingen har facit för just detta virus, och om informationen ändras efterhand beror det helt enkelt på att man lär sig alltmer: Det är ju NYTT – remember?

Men även seriösa medier vill liksom inte ge upp, utan verkar övertygade om att ”dom” av någon anledning ”mörkar”, alltså inte VILL tala om hur det här kommer att gå, fast de egentligen vet. Innerst inne.

Och när någon försöker förklara hur ”flockimmunitet” fungerar verkar många uppfatta det som att ”dom” har beslutat att alla ska smittas – och ”rasar”: ”Ta ert ansvar och utrota genast detta otäcka virus! Eller AVGÅ!/DÖ!”

Jag läser om flockimmunitet: När de allra flesta i befolkningen är immuna mot en sjukdom finns det få personer som kan sprida smittan. Detta kallas flockimmunitet och innebär att sjukdomen kan hållas borta även från dem som av någon anledning inte kan vaccineras.

Fortsätt läsa ”Om mänskliga reaktioner i virustider”

I Corona-tider är det dags att tänka själv – och hjälpas åt

Jag har inget specialkunnande om detta, men hjälper gärna till med att sprida lite informerande  länkar, samt den utmärkta graf, som visar hur vi alla kan hjälpa till att göra smittan blir hanterbar för sjukvården, så att de klarar att ta hand om de svårast sjuka. För närvarande gäller detta:

Nästan alla som insjuknar får lindriga symtom och tillfrisknar utan sjukvård. För att inte smitta andra ska man stanna hemma så fort man känner sig sjuk (även om det bara är lätta förkylningssymptom) och där stannar man minst två dygn efter att man blivit helt frisk.

Blir man riktigt dålig och behöver sjukhusvård kontaktar man Vårdguiden 1177. Vårdguiden är hårt belastad och måste kunna ta emot samtal från de riktigt sjuka, så dit ringer man INTE om man bara vill veta mera.

Aktuell, uppdaterad information om Corona finns på nätet, främst hos Folkhälsomyndigheten:

Man kan också ringa 113 13 för information, men även det telefonnumret är förstås extremt hårt belastat just nu.

Wikimedia, Amphis / CC0

Fortsätt läsa ”I Corona-tider är det dags att tänka själv – och hjälpas åt”

Vårdhistoria 2: Om när kamelen ska genom nålsögat

Jag inser att detta kan låta nojigt, men jag har faktiskt sen några månader liknande symptom som min numera canceropererade man (som jag skrev om här) – något lindrigare, men ändå sånt jag vet bör kollas upp.

Så när maken var omhändertagen ringde jag vårdcentralen, som tyckte att jag först skulle försöka ”självmedicinera” mot förstoppning. Kollade med Vårdguiden: Testa några dagar att ta överdos av flera receptfria läkemedel. ”Om det inte hjälper är det vårdcentralen som gäller.”

Det hjälpte inte.

På makens operationsdag ville jag vara nåbar per telefon, men nästa morgon, direkt när telefonkön öppnade, ringde jag alltså vårdcentralen, som skulle ringa upp. Ingen signal kom, och när jag försökte igen hade det hunnit bli för sent: ”Det finns inga tider kvar.” Punkt.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 2: Om när kamelen ska genom nålsögat”

Vårdhistoria 1: När vården funkar som den ska

Vi har haft hälsoproblem i familjen och här kommer en riktig solskenshistoria om hur bra vården KAN fungera.

Vid sämsta möjliga tidpunkt – vi hade just åkt till stugan för att fira jul och nyår – ringde min man  (äntligen) Vårdguiden om sina lite diffusa magbesvär. De rekommenderade honom att genast vända sig till vårdcentralen: Om han inte snarast fick komma till den närmaste borde vi åka hem till ”vår egen”.

Han fick omgående en tid på plats, där man gjorde en första undersökning och skrev remiss till vårdcentralen hemma i Stockholm. Med sjuksköterskan där kom han överens om att han skulle få en läkartid i januari, alltså direkt efter helgerna. Men läkaren som fått remissen ringde upp och tyckte inte han borde vänta så länge. Vi åkte hem, han träffade läkaren dagen före julafton(!), blev undersökt och fick remiss till specialkliniker – för säkerhets skull två stycken, så att han trots alla helger skulle kunna få sin undersökning så snart som möjligt.

Han fick med sig telefonnummer till kontaktsköterska samt ett informationsblad om att detta ingick i en nationell satsning på att korta köerna i cancervården: ”standardiserat vårdförlopp”.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 1: När vården funkar som den ska”

Men – hur gick det här gick till? Ja, inte vet jag.

Plötsligt händer det!
Maken var just hemkommen efter en operation och jag skulle hämta ut hans medicin och handla lite. Skyndade ner mot affärerna med rullväskan, med spänstiga steg i mina sköna skor för att passa på att få lite motion också.

Och så halkar jag och landar hårt på knäet. På vägen ner hinner jag tänka mycket: ”Vad halkade jag på? Här finns ju ingen is. Har jag kvaddat knäet?”

Och: ”Varför ramlade jag (tackolov!) framåt och inte bakåt?” När det är ishalka går jag ju som en framåtlutad pingvin (med broddar) för att inte slå i bakhuvet (som på bilden).

Två ungdomar skyndar omedelbart fram till mig från olika håll och frågar omtänksamt: ”Hur gick det? Ska jag hjälpa dig upp? Vad var det som hände?”

Fortsätt läsa ”Men – hur gick det här gick till? Ja, inte vet jag.”

Har vi skaffat låtsaskompisar istället för riktiga?

Redan i början av 2016 skrev jag om låtsaskompisarna som dykt upp. Det var bara början. 

Lite kan jag känna igen mig i en (annan) tant jag hittade i en rådgivningsspalt för ett tag sen: Hennes jämnåriga väninnor hade uppmanat henne att våga sig ut på sociala medier, hon testade och tyckte att det var lite kul att se vad vänner och bekanta gjorde. Men sen läste hon några kändisars instagram och skämdes – inte över kändisarna utan över sina jämnåriga väninnors kommentarer, med en myckenhet hjärtan och kramar.

Fullständigt oförstående frågade hon dem: ”Varför låtsas ni att ni är bästisar med kändisarna? Ni är ju vuxna människor och måste väl inse att de skiter i er!?” Resultatet blev att alla väninnorna slutade att prata med henne.

De verkade alltså välja låtsaskompisen istället för den äkta varan, som kan vara lite jobbig ibland och sällan gödslar med hjärtan och kramizar.

Fortsätt läsa ”Har vi skaffat låtsaskompisar istället för riktiga?”

Om demokratins 95-åriga förkämpar

Jag läser att 95-åriga förintelseöverlevande Hédi Fried blir allt oroligare över utvecklingen i Sverige. Jag skrev om henne strax efter valet.  Då sa hon så här:

Före riksdagsvalet bjöd hon in svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem, och nu är hon särskilt besviken på moderatledaren, som hon tycker svek sitt löfte från den gången. Till DNs Wolodarski skrev Hédi:

”Nu vill jag berätta att jag tidigare imorse fick mitt första sms:
Åk tillbaka till det land du kom från, och lägg dig inte i svensk politik.”

Wolodarski fortsätter: Så länge Hédi Fried begränsade sig till att tala om sina upplevelser under Förintelsen betraktades hon som harmlös. När hon däremot började använda historien för att belysa de farliga stämningarna i vår tid, då blev hon besvärlig. Då fick hon till och med höra att hon ”hänsynslöst” utnyttjas som ”bulvan” i debatten.

Jag har inte intrycket att Hédi Fried går att utnyttja på det sättet – och jag kan garantera att den 95-årige förintelseöverlevande vi själva känner är fullständigt omanipulerbar. Walter Frankenstein började jobba som oavlönad fritidsledare för tysk skolungdom omedelbart efter kriget, trots att många judar (helt begripligt) inte ville ha något mer med tyskar att göra. Men Walter såg i den unga generationen en möjlighet att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Det jobbar han fortfarande på – som jag skrivit tidigare: Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Fortsätt läsa ”Om demokratins 95-åriga förkämpar”

Storyn om den svenska kannibalismen

Rubriker har alltid riskerat att bli missvisande, eftersom de inte formuleras av artikelförfattarna, utan av särskilda rubriksättare, som ofta inte haft tid att läsa igenom texten, men ändå förväntas hitta en formulering som ska locka till läsning. På papperstidningarnas tid var problemet mindre: Den som såg en intresseväckande rubrik fortsatte i allmänhet med att läsa artikeln, och kunde inse ev missuppfattningar.

Så är det inte på nätet: Vi scrollar runt bland rubriker, och många sprider upprörande uppgifter utan att själva ha läst mer än just rubriken. Inte blir det bättre om ”riktiga” journalister dessutom ägnar sig åt en vild jakt på klickar.

Jack Werner skrev i en artikel: Om en rubrik kan misstolkas kommer vissa alltid att göra det – och använda den för att stödja den egna åsikten. Journalistiken bör tänka igenom sin egen roll i detta kretslopp av bekräftelsejäv och vredesklick. Och så länkar han till ett verkligt drastiskt exempel i en tidning, som åtminstone jag inte brukar läsa. Jag läser fascinerat hur lögnen spreds om människoköttet och klimatet.

Fortsätt läsa ”Storyn om den svenska kannibalismen”