I ett FB-inlägg läser jag på det eviga temat ”Det var bättre förr” att på sextiotalet var det minsann ingen som klagade på passiv rökning. Och inser att det faktiskt inte var så länge sen åtminstone allmänheten inte visste hur farlig rökning var. Någon gång i slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar – antagligen just för att det var en nyhet. 

Då rökte ”alla” (utom jag): mina föräldrar och deras vänner, mina kompisar, senare arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 88 (SAS inrikes).

När jag på 70-talet började åka Roslagsbana var halva vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så jag tror inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Fortsätt läsa ”På den gamla goda tiden, när rökning var ofarligt. Trodde vi.”

Direkt efter pensioneringen funderade jag på hur jag ville begravas. Inte för att det är viktigt för mig, för jag tänkte inte vara med på begravningen och tyckte att minneslund verkade enklast.

Men min man brydde sig och eftersom han ville att vi skulle ”ligga tillsammans” kollade vi alternativ och hittade askgravlund som en fungerande kompromiss. Efterlevande slipper både funderingar och förpliktelser, men vill de ha en plats att gå till finns namnen där på stenen.

Jag har även sorterat en del papper och satt på en lapp med: ”Kan kastas.” Själv kastade jag dem inte, eftersom jag kanske skulle vilja fördjupa mig i sånt utifall att jag blir ensam. För att skingra tankarna, och eventuellt skriva om det – vem vet? Jag tycker det är väldigt synd att min mamma inte lämnade mera skrivet efter sig, och vårdar ömt den gamla blommiga toalettväskan med fickkalendrar, där hon under många år skrev korta noteringar om vardagen. Jag har läst dem alla.

Fortsätt läsa ”Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? ”

Vi sitter i stugan och lyssnar på fågelsången – ibland på verandan, ibland på balkongen, beroende på var det är lagom varmt. Jag är bra på att lata mig.

Fast jag latar mig inte bara, även om det ibland kanske verkar så. Just nu har det inte hänt så mycket på den här bloggen. Men precis som på bildens coola anka paddlar fötterna frenetiskt utom synhåll, under ytan.

På Enskedebilder har jag nu (kanske) startat en folkstorm mot att det inte verkar finnas pengar för att fortsätta att visa en lägenhet i ett barnrikehus, som vi besökte innan vi åkte till landet.

Det ligger visserligen inte i Enskede, men jag ändå känner igen mig så väl – liksom övriga besökare i den lilla gruppen. Det är en liten lägenhet, så de tar bara emot små grupper. Med hjälp av dem som bodde där har man återskapat lägenheten precis som den såg ut 1937, och vi var fria att snoka i skåp och lådor efter sånt vi kände igen. Och det gjorde vi – och berättade för varann.

Fortsätt läsa ”Om människor och fåglar ”

För ganska exakt två år sen fick jag ju bältros i ansiktet, vilket jag skrivit om tidigare, då utan läbbiga bilder. Men så här såg det alltså ut när kopporna började trilla av, strax innan den stora klådan satte in. (OBS den typiska skarpa gränsen mot det friska området!)

Efter några månader med koppor, sprängvärk och JÄTTEklåda var den akuta fasen över, även om ansiktsnerven verkar ha tagit skada, så bedövningskänsla och viss klåda samt ömmande tänder och tunga verkar jag få leva med. (En fördel är dock att eftersom jag förblir lite svullen är rynkorna färre på den sidan. 😜 ) Jag varnade länge, inte bara  på bloggen, utan alla jag träffade (inklusive tandläkare och -sköterska):

Vaccinera er! 

Fortsätt läsa ”Änteligen bältrosvaccinerad – dock icke utan komplikationer. Förstås.”

Plötsligt händer det! som man säger i reklamen: Jag inser att jag åtagit mig att ”hålla föredrag” (åtminstone nästan). Det var oväntat.

Mitt traumatiska minne från att hålla föredrag i skolan: Genomsvettig och darrbent rabblade jag på tre sekunder upp det lilla jag lyckats få ihop om Dickens (detta var före Internet!) . Antagligen hörde ingen vad jag sa, och läraren kommenterade torrt: ”Detta var inget föredrag, det får du göra om.“ Jag jobbade ihop ett nytt, ambitiöst föredrag och var resten av terminen varje svensktimme jättenervös för att bli framkallad. Men läraren glömde mig – eller så insåg han att jag lärt mig min läxa…

Flera av klassisarna påstår faktiskt att jag läste upp mina uppsatser för klassen, vilket jag inte alls minns och aldrig skulle ha trott att jag vågade. Jag har också ett svagt minne av att jag senare med (något) bättre resultat hållit några föredrag om ämnen jag tyckte var intressanta. Men det är det traumatiska minnet som bitit sig fast. (Tvåan från vänster i andra raden är jag – med flätor!)

Fortsätt läsa ””Vi föds som original och dör som kopior” sägs det. Tycker jag inte.”

Jag läser och hör ofta att gamla (särskilt kvinnor) är ”osynliga” och blir nonchalant bemötta. Jag känner inte igen mig i det, men jag kanske var lite osynlig redan från början – liten och (åtminstone förr!) lite tyst och blyg. Jag märker ju inte heller mycket av att muskelstyrkan minskar och konditionen försämras med stigande ålder: De var inte så mycket att hurra för från början.

En gång kan jag dock minnas att jag ignorerades så fullständigt att det blev komiskt: Jag skulle köpa en macka över disk, men den unga tjejen verkade inte se mig. Hennes blick irrade mellan de andra kunderna (bredvid mig), tills jag fick en bubblande och nästan obetvinglig lust att börja hoppa runt och semaforera med både händer och fötter:

”YOHOO! HÄR ÄR JAG!”

Jag misstänker att jag fnittrade högt när jag såg den bilden för mitt inre öga, och till sist fick jag handla. (Tjejen kanske blev rädd för den uppenbarligen galna tanten?)

Fortsätt läsa ”Glad nyhet: Det händer att gamla mänskor blir vänligt bemötta. Faktiskt!”