Vi har haft hälsoproblem i familjen och här kommer en riktig solskenshistoria om hur bra vården KAN fungera.

Vid sämsta möjliga tidpunkt – vi hade just åkt till stugan för att fira jul och nyår – ringde min man  (äntligen) Vårdguiden om sina lite diffusa magbesvär. De rekommenderade honom att genast vända sig till vårdcentralen: Om han inte snarast fick komma till den närmaste borde vi åka hem till ”vår egen”.

Han fick omgående en tid på plats, där man gjorde en första undersökning och skrev remiss till vårdcentralen hemma i Stockholm. Med sjuksköterskan där kom han överens om att han skulle få en läkartid i januari, alltså direkt efter helgerna. Men läkaren som fått remissen ringde upp och tyckte inte han borde vänta så länge. Vi åkte hem, han träffade läkaren dagen före julafton(!), blev undersökt och fick remiss till specialkliniker – för säkerhets skull två stycken, så att han trots alla helger skulle kunna få sin undersökning så snart som möjligt.

Han fick med sig telefonnummer till kontaktsköterska samt ett informationsblad om att detta ingick i en nationell satsning på att korta köerna i cancervården: ”standardiserat vårdförlopp”.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 1: När vården funkar som den ska”

Plötsligt händer det!
Maken var just hemkommen efter en operation och jag skulle hämta ut hans medicin och handla lite. Skyndade ner mot affärerna med rullväskan, med spänstiga steg i mina sköna skor för att passa på att få lite motion också.

Och så halkar jag och landar hårt på knäet. På vägen ner hinner jag tänka mycket: ”Vad halkade jag på? Här finns ju ingen is. Har jag kvaddat knäet?”

Och: ”Varför ramlade jag (tackolov!) framåt och inte bakåt?” När det är ishalka går jag ju som en framåtlutad pingvin (med broddar) för att inte slå i bakhuvet (som på bilden).

Två ungdomar skyndar omedelbart fram till mig från olika håll och frågar omtänksamt: ”Hur gick det? Ska jag hjälpa dig upp? Vad var det som hände?”

Fortsätt läsa ”Men – hur gick det här gick till? Ja, inte vet jag.”

På Bokmässan i Göteborg hade vi en enda tid att passa: seminariet ”Internet har gått sönder”, kring boken med nästan samma namn. Vi minns ju själva hur internet för inte så länge sen (bland annat) sågs som ett verktyg för att främja demokratin: Alla skulle kunna göra sina röster hörda! Men nu verkar det mest handla om att jaga klick, även för etablerade media. Och de flesta klicken får man olyckligtvis för extrema ståndpunkter, starka känslor (speciellt vrede och rädsla) samt falska nyheter.

• Hur kunde det bli så, och vad kan man göra åt det?

Förutom att ämnet intresserar oss var en av debattörerna min svärson Max Andersson, fd EU-parlamentariker. Här är allihop:

Uppdatering: Och nu finns seminariet på nätet. 

Fortsätt läsa ”Om Bokmässans strapatser och belöningar”

Tidigt i våras kontaktade SVT mig (eller åtminstone min andra blogg Enskedebilder). De sökte en kontakt för faktakoll inför ett kommande avsnitt av ”Husdrömmar”, där man skulle fixa ett hus från Enskede. Tydligen var det lättare att hitta Enskedebloggen än hembygdsföreningens hemsida, men jag hänvisade till föreningen. Och ser fram emot att se programmet, för det är ett av dem jag faktiskt brukar titta på.

Anna från Burspråksvägen i Enskede, som bott i England i fyrtio år, googlade nyligen på ”Enskede Gamla Skola” – och fick upp Enskedebilder.com som en  ”top hit”. YESS! 🤸‍♀️ Och nu skickar hon in alltfler minnen, som väcker andras minnen… osv… precis som tanken var med bloggen. Tack för marknadsföringen, Google!

Fortsätt läsa ”Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗”

I ett FB-inlägg läser jag på det eviga temat ”Det var bättre förr” att på sextiotalet var det minsann ingen som klagade på passiv rökning. Och inser att det faktiskt inte var så länge sen åtminstone allmänheten inte visste hur farlig rökning var. Någon gång i slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar – antagligen just för att det var en nyhet. 

Då rökte ”alla” (utom jag): mina föräldrar och deras vänner, mina kompisar, senare arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 88 (SAS inrikes).

När jag på 70-talet började åka Roslagsbana var halva vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så jag tror inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Fortsätt läsa ”På den gamla goda tiden, när rökning var ofarligt. Trodde vi.”