Jag råkade läsa en artikel av Åsa Beckman: “Jag diskuterar gärna litteratur – men inte i gynstolen”. Och kom osökt att tänka på ett av mina första gynekologbesök, jag tror faktiskt det allra första. Av någon anledning har jag oftast hamnat hos manliga gynekologer, så även denna gång. Han var dessutom riktigt snygg, och trevlig. Jag hörde senare av en arbetskompis att han allmänt kallades dr Gullig.

Denne vänlige man ville antagligen lätta upp stämningen under undersökningen. Det behövdes säkert, för  jag var ganska spänd, ovan som jag var vid att ha en främmande mans ansikte mellan benen. (Det är jag faktiskt fortfarande…) Så han frågade vad jag jobbade med. “Jag har just börjat plugga på universitetet.” “Och det blir mycket kårliv?” Och jag höll på att explodera: “Kan du se det DÄR nere?” Sa jag inte, men tänkte ganska högt…

Fast mera avspänt vart det.

Fortsätt läsa ”Ibland blir det konstigt hos doktorn…  ”

Jag roar mig med att fundera över slumpens inverkan på, exempelvis, mitt liv. Och då har jag ändå levt väldigt välplanerat och oäventyrligt, utan chansningar. En duktig flicka, helt enkelt.

Men slumpen gjorde sin entré redan före min tillblivelse.

Båda mina föräldrar är invandrade lantisar. De träffades på gatan i Stockholm. Min mamma och hennes kompis hittade inte dit de skulle (kan det ha att göra med det bristande lokalsinne vi delar?) Till slut sa mamma djärvt: “Nä, nu frågar jag den där svingpjatten om vägen!” Svingpjatten var pappa, som ljög och sa att han skulle samma väg som de snygga tjejerna.

Fortsätt läsa ”Slumpens spel i våra liv”

Jag tänkte för en gång skull skriva en kortis i punktform om  i vilka sammanhang jag nog får inse att jag (trots allt!) börjar bli lite gammal. Men som vanligt snöade jag in på en av punkterna… Så det blev några punkter, och sen mest egna tankar kring relationen man/kvinna.  Och då fick det bli så.

För: Häpp, sån är jag!

Alltså: Man märker att man börjar bli gammal när man:

Fortsätt läsa ”Man märker att man börjar bli gammal när…”

Uppdatering: Eftersom det här inlägget blev väldigt långt och funderande kompletterar jag med en artikel av en överlevare som mycket bättre än jag beskriver de små stegen som ledde till Auschwitz: Idag är jag rädd igen. Steg 1 är att myndigheterna särskiljer och registrerar grupper som inte är ”riktiga” ungrare, tyskar. Eller svenskar. Det är det som gör mig också rädd. 

Jag hade tänkt ta en paus från information om Sverigedemokraterna, det stod mig uppriktigt sagt upp i halsen. Men det gick ju inte att låta bli att grunna över vem som (Sverigedemokraterna tycker) är svensk.

För jag är ju faktiskt svensk. Eller? 

Först en stämningshöjande uppdatering (kan behövas): Snubblade över Ronny Erikssons klassiker från 1991(!) om ”Invandrare och svenskar”.  Kolla in det svenska kulturarvet!

Fortsätt läsa ”Svenskar – finns de? Egentligen?”

Jag har roat mig med att samla en del av de tillintetförpliktande plattityder som jag fnissar åt i tidningarna. Varning; delvis blir det lite sjuk humor.

Först de vanligaste allmänna flosklerna, så vanliga att jag inte länkar till exempel – det är ingen sport.

Fortsätt läsa ”Så här ska man säga! Eller kanske inte…”