Av en som är vilse i verkligheten. Och glad för det.
”Utan tvivel är man inte klok”, som Tage Danielsson sa.
Vårbruket börjar.
Syrenen är på gång – långsamt, långsamt.
Skatorna bygger frenetiskt på sitt bo, så snabba att det är svårt att få med byggaren på bild. Men om man tittar noga skymtar det lite svart och vitt av den som som håller på att sortera kvistarna de samlat.
Vi går ut o promenerar.
Jag fortsätter att läsa i de gamla tidningarna, nu om föräldralösa barn.
På dödsbädden bad mor: Ritva, tag hand om dina syskon!
1961 bjuder Året Runt in läsarna att skicka in bidrag till den nya reportageserien “Kvinnoöden i det tysta”. Den första artikeln har rubriken: “På dödsbädden bad mor: Ritva, tag hand om dina syskon!”
Nio år tidigare hade Ritvas familj invandrat från norra Finland. Hon kunde inte ett ord svenska, men lärde sig över sommaren och började i skolan till hösten. Pappan arbetade på Fagersta bruk. Efter sex år hade barnen hunnit bli fem och familjen flyttade in i en modern lägenhet i ett nytt hus. Bruket hjälpte till med insatsen, som de inte skulle behöva börja avbetala på förrän efter sex år.
Tänk vad min mobil kan, för själv kan jag inte ta kort, har aldrig haft nån kamera… 🙂 Färgerna var i och för sig ÄNNU vackrare, men man får en aning…
Jag råkade läsa en artikel av Åsa Beckman: “Jag diskuterar gärna litteratur – men inte i gynstolen”. Och kom osökt att tänka på ett av mina första gynekologbesök, jag tror faktiskt det allra första. Av någon anledning har jag oftast hamnat hos manliga gynekologer, så även denna gång. Han var dessutom riktigt snygg, och trevlig. Jag hörde senare av en arbetskompis att han allmänt kallades dr Gullig.
Denne vänlige man ville antagligen lätta upp stämningen under undersökningen. Det behövdes säkert, för jag var ganska spänd, ovan som jag var vid att ha en främmande mans ansikte mellan benen. (Det är jag faktiskt fortfarande…) Så han frågade vad jag jobbade med. “Jag har just börjat plugga på universitetet.” “Och det blir mycket kårliv?” Och jag höll på att explodera: “Kan du se det DÄR nere?” Sa jag inte, men tänkte ganska högt…
Fast mera avspänt vart det.
Jag roar mig med att fundera över slumpens inverkan på, exempelvis, mitt liv. Och då har jag ändå levt väldigt välplanerat och oäventyrligt, utan chansningar. En duktig flicka, helt enkelt.
Men slumpen gjorde sin entré redan före min tillblivelse.
Båda mina föräldrar är invandrade lantisar. De träffades på gatan i Stockholm. Min mamma och hennes kompis hittade inte dit de skulle (kan det ha att göra med det bristande lokalsinne vi delar?) Till slut sa mamma djärvt: “Nä, nu frågar jag den där svingpjatten om vägen!” Svingpjatten var pappa, som ljög och sa att han skulle samma väg som de snygga tjejerna.
Varning: Idag är jag onyanserad och ilsk över småsaker. Så att jag ska kunna må bättre igen sen. 🙂
Minns ni “gemgubben”, Windows onda och – åtminstone av mig – djupt avskydda Office Assistent-ikon, som flinande la sig i vad man gjorde, putslustigt skuttande runt?!? “It looks like you’re writing a letter. Would you like help?” kunde han fråga, helt oombedd. Och så viftade han skälmskt med sin läbbiga lilla gemhand, ibland BLINKADE han t o m. RYYS!
Jag har tillbringat MÅNGA timmar åt att med stigande blodtryck leta reda på honom där han gömt sig djupt inne i uppgraderingen – och njutningsfullt SLAKTA honom! Småningom försvann han.
Men nu är jag hemsökt: Han har ÅTERUPPSTÅTT. EEEHH!!
Alla verkar överens om att det är viktigt att kunna säga förlåt. Så då måste jag ju vara tvärtom 😉 – eller åtminstone ifrågasätta och fundera.
För ett tag sen läste jag om vikten av att kunna säga “Förlåt, jag hade fel”. Att det är viktigt att medge när man har fel begriper jag utan problem, även om jag kan tycka att det är bättre att inte vara så tvärsäker från början. Att minnas att våra minnen inte är ofelbara och världen stadd i ständig förändring. Om man är lite nyanserad blir det mindre tydligt att man har fel, för det KAN ju vara lite pinsamt… Men varför be om förlåtelse för det? OK, om man burit sig otrevligt åt i diskussionen (skrikit, kallat nån fula namn och slagit meningsmotståndaren på käften eller så), men då är det ju det beteendet man ska be om förlåtelse för, inte att man haft fel.
Jag tänkte för en gång skull skriva en kortis i punktform om i vilka sammanhang jag nog får inse att jag (trots allt!) börjar bli lite gammal. Men som vanligt snöade jag in på en av punkterna… Så det blev några punkter, och sen mest egna tankar kring relationen man/kvinna. Och då fick det bli så.
För: Häpp, sån är jag!
Alltså: Man märker att man börjar bli gammal när man:
Jag har följt den fruktansvärda historien om 8-åriga Yara, som skickades till sin morbror i Sverige efter att ha blivit traumatiserad när skolan i Gaza bombades. Här misshandlades hon under lång tid, ända tills hon dog av skadorna. Moster är dömd till livstids fängelse för mord, (vårdnadshavaren) morbror till sex år. Det gick inte att bevisa att morbror varit aktiv i misshandeln, men att han inte förhindrat den är helt klart.
Grannar och skola slog larm, men utan resultat. Fruktansvärd historia, oerhört viktigt att försöka rätta till vad som gick fel.
MEN: Alla verkar inte tycka att historien är tillräckligt hemsk som den är. På skvallersajten Flashback är många övertygade om att hon DESSUTOM säkert var sexuellt missbrukad, att hennes biologiska föräldrar säkert medvetet offrat henne för att själva få komma till Sverige, säkert tillsammans med hela släkten. För såna är dom. Dom andra. Monster hela bunten.
Och framför allt: Sån är inte jag!
Fortsätt läsa ”Monster är väl också människor? Vårt behov av ”vi och dom”.”
Uppdatering: Eftersom det här inlägget blev väldigt långt och funderande kompletterar jag med en artikel av en överlevare som mycket bättre än jag beskriver de små stegen som ledde till Auschwitz: Idag är jag rädd igen. Steg 1 är att myndigheterna särskiljer och registrerar grupper som inte är ”riktiga” ungrare, tyskar. Eller svenskar. Det är det som gör mig också rädd.
Jag hade tänkt ta en paus från information om Sverigedemokraterna, det stod mig uppriktigt sagt upp i halsen. Men det gick ju inte att låta bli att grunna över vem som (Sverigedemokraterna tycker) är svensk.
För jag är ju faktiskt svensk. Eller?
Först en stämningshöjande uppdatering (kan behövas): Snubblade över Ronny Erikssons klassiker från 1991(!) om ”Invandrare och svenskar”. Kolla in det svenska kulturarvet!
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.