“Varför vägrar vi att se att världen blir bättre?” är rubriken på en artikel om Johan Norbergs bok ”Progress”, som beskrivs som en motvikt till alla bästsäljande böcker om världens undergång.

Och en varning: Om vi inte ser de framsteg människan gjort, börjar vi lätt söka syndabockar för de problem som återstår. Och rösta fram demagoger som erbjuder enkla lösningar – och hotar friheten och öppenheten.

Jag vill gärna dela med mig av det glada budskapet. Det kan behövas i dessa tider.

För artikeln börjar: “Vi lever i en ond tid, politiken är korrupt och samhället befinner sig i upplösning”. Men det visar sig vara ett citat från en stentavla i ett museum i Konstantinopel och bedöms komma från Mesopotamien, 3 800 före Kristus.

På nästan alla sätt och enligt nästan all statistik, lever vi bättre, längre och säkrare i dag. Några exempel: Mellan 1990 och 2015 har andelen länder som är demokratier ökat från knappt hälften till nästan två tredjedelar. Den extrema fattigdomen i världen har minskat från 37 till 9,6 procent – ensiffrigt för första gången i historien.

Fortsätt läsa ”Uppmuntrande tillrop är sällan fel”

Jag pratade med en vän om hennes sjukdom, som inte syns utanpå men ändå inskränker hennes liv, och hur svårt det är för omgivningen att förstå. Och nämnde bloggar som hjälpt mig att åtminstone försöka förstå vad det innebär att ha utmattningsdepression. (Vilket inte hon har, men det finns likheter.)

Samtidigt passade jag förstås på att göra reklam för bloggande i allmänhet – hur givande det är att dela tankar med andra och få insyn i deras liv. Och hur jättekul det är att blogga själv om precis vad man vill, när/om man vill. Hon uppnådde pensionsåldern för tio år sen och avvecklar nu sitt sista åtagande, men tycker inte att hon har tid med sånt som bloggning. Det förstår jag ju, för jag inser faktiskt att alla inte är som jag (försöker i alla fall!  ☺).

Fortsätt läsa ”Så jävla roligt ska vi inte ha! 😠”

Apropå Donald Trump läste jag Lotta Olssons krönika: ”Det är så svårt att inse att vi alla kan omfamna vansinnet”:  Det går alltid att avfärda historiska galenskaper. Men det är ett grundläggande mänskligt beteende att vara övertygad – och ha fel.

Och det är oerhört osannolikt att just vi, just nu, sitter inne med de rätta svaren. Man kommer att skratta åt våra övertygelser, som vi gör över tron att jorden var platt. (Fast finns det inte några som fortfarande hävdar det?)

Vi människor har, skrämmande ofta, helt fel. Och aldrig blir det värre än när vi är riktigt övertygade.

Ett exempel ger dokumentären “Rebellerna” om allas vår längtan efter någon eller något att tro på. Rebellerna var en liten och kortlivad, synnerligen auktoritär maoistisk grupp som på sjuttiotalet under en karismatisk ledare skulle förbereda den ofrånkomliga socialistiska revolutionen. Det spårade ur alltmer och som jag minns dokumentären var det till slut inte många som uppfyllde “sektens” krav på renlärighet. Idag kan inte ens medlemmarna själva förstå hur de tänkte.

Fortsätt läsa ”Om den svåra konsten att kunna ifrågasätta – och kanske ändra sig”