Efter kriget hörde husen vid Bernauer Strasse till Östberlin, men man behövde bara gå ut genom porten för att vara i Västberlin. När muren uppfördes, den 13 augusti 1961, blev det annorlunda. För att förhindra flykt murades under hösten husens fönster igen och invånarna evakuerades. Några år senare revs husen för att inte störa sikten för skyttarna som bevakade  gränsens dödsremsa.

Elke Rosin, som bodde där med sin familj berättar om hur det var och hur de flydde.
(01:20 in i videon har en kamera råkat fånga just deras flykt.)

Hela hennes berättelse finns översatt till engelska på berliner-mauer-gedenkstätte.

I tiden före muren brukade tioåriga Elke smuggla med sig nylonstrumpor, kaffe och serietidningar i sin skolväska förbi gränsvakten.

Fyra dagar efter att muren byggts började hennes mamma och mormor att packa. Elke såg till att hennes undulat kom med och passade på att göra sig av med sin avskydda FDJ-skjorta (“Freie Deutsche Jugend” = DDRs ungdomsförbund).

Alla utom familjefadern gick ut genom porten för att ta emot de kartonger, säckar och väskor som han slängde ut genom fönstret och bära över allt till andra sidan gatan. På videon ser man hur de kryssar förbi bussar och människor som rör sig längs gatan precis som vanligt.

Det måste ha varit en overklig känsla.

Fortsätt läsa ”Bernauer strasse – där husen blev en del av järnridån”

Sista dagen i Berlin hade vårt fina Berlinerkort tagit slut, så vi höll oss inom gångavstånd från hotellet. Och hamnade på Märkisches Museum, som visar Berlins historia och ligger i ett intressant borgliknande hus med fantastiska utställningssalar. Någon annan har filmat omgivningarna:

Det finns en engelsk variant av museets hemsida, men för att hitta den får man vara lite envis. När jag söker på  “Märkisches museum” kommer jag (helt logiskt) till den tyska sidan. Om jag där trycker på “English” hamnar jag (inte fullt lika logiskt, väl?) på den engelska versionen av samlingssidan “Stadtmuseum”. Där kan jag (envist!) välja “Märkisches Museum”, och DÅ ❗ kommer jag rätt.

 I recensionerna på nätet  läser jag en del klagomål över att även information på museet finns nästan bara på tyska, och det kan jag hålla med om. Personalen urskuldade sig också över det, men de registrerade oss i statistiken över hur många utlänningar som kommer och från vilket land, så det kanske finns hopp?

Fortsätt läsa ”Märkisches museum – och på oväntat besök hemma hos Berlins stadsbjörn”

STASIMUSEET i Berlin är inte lätt att upptäcka. Till och med när man hittat den lilla återvändsgatan och ser den diskreta museiskylten är ”STASI” skrivet med röda bokstäver mot mörk bakgrund – och därmed nästan osynligt – medan ”MUSEUM” i vitt syns redan på håll. Är det medvetet?

Det rör sig ju om Stasi, Östtysklands hemliga säkerhetstjänst, som egentligen hette “Ministeriet för statssäkerhet”, och vars logga visar en stark arm hållande ett gevär med påskruvad bajonett, från vilken en något förvanskad DDR-flagga vajar.

Det känns lite märkligt att gå runt i blandningen av hemlig spionutrustning och kontorsrum, inte helt olika dem jag själv jobbat i en gång. Någon annan filmade:

Jag fastnar inte i första hand för de uppvisade vapnen och spionkamerorna, utan vid den psykologiska krigföringen, funderar på hur man påverkades av att leva där? På filmen skymtar en genomsågad dörr: 17 år efter murens fall upptäckte en familj vid en renovering att de haft avlyssningsapparatur i sin vardagsrumsdörr.

I en inspelad intervju berättar en kvinna hur hon fick punka på sin cykel VARJE GÅNG hon var och handlade med barnen. Kan det verkligen vara busungar – varje gång? Kan det vara Stasi? “Men det kunde jag inte säga, folk skulle tro jag var galen. Var jag det?”

Fortsätt läsa ”Hos hemliga polisen i Berlin”

På Deutsches Historisches Museum visade de inte bara hela Tysklands historia, inklusive dagböcker från krigsslutet, som jag skrev om förut. De hade också specialutställningar.

“Relikte des kalten Krieges”

visade fotografier på miljöer från ”det kalla kriget”, den ständiga konflikten mellan supermakterna USA och Sovjetunionen och deras allierade på båda sidor om järnridån, som började en tid efter fredsslutet 45 och pågick ända till 1991. Då hade världen på kort tid förändrats: Berlinmuren hade fallit, Tyskland återförenats och Sovjetunionen brutit samman.

Fotografen Martin Roemers berättar på engelska, textat på tyska:

Han växte upp i skuggan av det kalla kriget, i rädsla för den närbelägna Röda armén och det hotande atomkriget. Under arbetets gång snöade han in mer och mer på sitt växande projekt (känner vi igen i det här hemmet, där vi just nu sitter fördjupade i alla våra bloggar! 🙂 )

Fortsätt läsa ”Berlin 2016: Om kallt krig och fördomar”