Mina barns far föddes i Berlin strax efter kriget. Hans pappa var från början smed i en mindre stad, men när hästarna blev färre gick han till det militära, där han körde och lärde andra att köra stridsvagn. När han var 25 år började kriget, och han hann nog vara vid alla fronter innan han slutligen blev krigsfånge i Sibirien.

Exakt hur eller när han lyckades ta sig tillbaka vet jag inte, men småningom hade barnen blivit fyra och bostadsbristen i efterkrigstidens Berlin var stor – när jag var där i slutet av sextiotalet fanns fortfarande bombruiner i grannskapet. Svärfar bestämde sig på femtiotalet för att satsa på ett nybyggt radhus, trots att omgivningen undrade om han verkligen skulle klara det. Eller kanske just därför, för han hade en vilja av stål, som antagligen gjorde honom till den överlevare han var.

Fortsätt läsa ”Nostalgiskt besök i Berlin-Lichterfelde: Hemliga huset❓”

När vi checkar ut från hotellet hittar jag i receptionen en bok om Rosenstrasse, gatan där hotellet ligger och där kvinnorna 1943 gjorde uppror när deras judiska män skulle skickas till koncentrationsläger. ”Undantaget Rosenstrasse”, som minnespelaren vid entrén handlade om.

Och männen släpptes. Till och med de som redan hunnit till Auschwitz skickades tillbaka.

Hur kunde det bli så?

1933 hade 160 000 judar bott i Berlin, i februari 1943 fanns 27 000 kvar, de flesta som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Det året ville Goebbels ge Hitler ett judefritt Berlin i present på födelsedagen, den 20 april. Den 27 februari började den så kallade “fabriksaktionen”, då över 8 000 judar greps på sina arbetsplatser.

2 000 av dem var så kallade “Arisch-versippten Juden”, dvs judar gifta med icke-judar eller barn födda i sådana “blandäktenskap”. Alla måste de tvångsarbeta från 14 års ålder och deras medborgerliga rättigheter var inskränkta, men de hade inte deporterats till koncentrationslägren. Åtminstone inte dittills…

Fortsätt läsa ”Kvinnoupproret på Rosenstrasse 1943 – När nazisterna fick ge sig  ”

Vi har varit på återbesök i Berlin. Förra gången var 2013, och i mitt tidigare liv var jag där många gånger under “murens tid” 1960 – 90.

Som vanligt strosar vi runt stan, gör ibland det vi preliminärt planerat, men sladdar ofta in på något HELT annat. Det sättet att resa faller sig naturligt, eftersom särskilt jag har noll lokalsinne, och när vi båda är överens om åt vilket håll vi ska är det oftast fel. Då kan man ibland hitta nåt överraskande intressant. 🙂

Redan rummet överraskade oss. “Var är Honecker?” sa maken, associerande till DDRs siste politiske ledare. För det var S-T-O-R-T. Förklaringen fanns i utrymningsplanen: Vi hade fått hörnrummet. På bilden ser man “vårt” torn utifrån, (en del av) vårt rum högst upp, med de motordrivna vädringsfönsterna öppna. Där inne kunde vi sitta och jäsa i våra fluffiga (nåja, ganska fluffiga) vita morronrockar och tofflor, och exempelvis bläddra i de flashiga modetidningarna.

Fortsätt läsa ”Beim Bummeln in Berlin 2016”