Plötsligt hittade vi ett körsbärsträd på tomten! 🙂 Det vi planterat verkar föra en tynande tillvaro: Vi ser  lite kart ibland, men inga mogna bär, troligen är fåglarna där före oss. Men det hitttills okända lilla trädet har smart nog gömt sig i syrenbuskarna. Tills det nu avslöjades av de mörkröda små bären, som definitivt inte var syren. Körsbären är små och inte så söta, men goda.

De röda vinbären tog tyvärr slut för ett antal år sen. Förutom de svarta vinbär som “alltid” funnits där och som jag inte tål så bra, har vi numera bara vilda bär: smultron och ett växande antal hallonbuskar, med (inte helt vegetariska… 😉 ) bär av olika modesjang.

Hur kommer det sig att odlade smultron och hallon aldrig verkar bli lika goda som de vilda?  Liksom förädlade  rosor kan de bli både större och vackrare, men doften och smaken verkar vara knepigare att få till.

Fortsätt läsa ”Om bär och människor”

Slölyssnade på ett program om tråkighet. Programledaren pratade. Med. Paus. Mellan. Varje. Ord. En expert(?) verkade använda flera “ba” och “liksom” än andra ord i sina meningar, och en oerhört uttråkad ung tjej intervjuades om hur jättetråkigt det var att sälja jordgubbar när ingen köpte. Det blev faktiskt så tråkigt att jag tvingades stänga av.

Ämnet tycker jag annars är oerhört intressant. För att inte säga kul.

Det är bara ibland jag känner mig som den gamla mänska jag egentligen är. Exempelvis när jag vill titta på ett videoklipp i en av våra mest kända tidningar, och först tvingas utstå “lustigt” grimaserande ansikten och viftande händer (ljudet kan man ju stänga av), som förklarar vad jag ska få se. Jag blir också käringaktigt(?) irriterad när programledare och journalister pratar bebisspråk, när filmer klipps sönder för att undvika “transportsträckor” och när ALLA artiklar illustreras med bilder, även om de inte bidrar till innehållet.

Fortsätt läsa ”Om hur kul det kan vara att ha tråkigt  ”

I våras sörjde vi Ask!

Vår stuga är den gamla undantagsstugan vid makens barndomsgård. Vid den står en gammal ask, som min man kallar vårdträdet och stundom verkar mera förtjust än i mig (åtminstone när jag har en av mina sämre dagar…. Ibland kan jag förstå honom.  😉  )

Jag gillar också det trädet, men av mera världsliga skäl: förutom att det är vackert ger det precis lagom lövskugga till glasverandan när solen står som högst.

Den här asken brukar få blad mycket senare än de andra askarna och n-ä-s-t-a-n lura åtminstone mig: “Nu är den död.”

Men denna rekordvarma vår när alla andra träd – även övriga askar – tidigt var högsommargröna trodde vi båda att det var färdigt. En gäst tittade ut genom fönstret och bekräftade spontant: “Där har ni ju ett dött träd.”

Fortsätt läsa ”Ask lever! Och Embla?”