Med darrande ben kravlar jag l-å-n-g-s-a-m-t upp från en däckad vecka – till att börja med i sittande ställning – pust! Råkar hamna i ett program om T-banevakter och blir lite intresserad(!): En vinglig kille lämnar ifrån sig sin ölburk till vakterna. Full och dumförbannad är han, och backar bara ytterst långsamt undan, medan han svänger med armarna och brölar om hur tuff han är.

Själv är jag en gammal tant som lätt somnar efter några glas vin, så oaggressiv är jag. 😉  ÄNDÅ kan jag känna mig in i hur han försöker “behålla ansiktet” efter att ha tvingats lämna ifrån sig burken.

Och plötsligt minns jag när barnen var små och det var något de inte fick göra. Våra viljor korsades som blanka svärd (ungefär), tills de såg på mig att nu var det stopp. Och jag såg på dem att de såg det på mig. Klart! Sen var det oerhört viktigt att inte triumfera över den som varit tvungen att ge sig. Det behövdes ju inte heller, de fick blänga argt på mig och kanske göra det EN gång till för att markera att de inte bara vek ner sig hur som helst. De fick behålla ansiktet.

Fortsätt läsa ”Vårt behov av Babuschkor”

Jag läste vad Per Wästberg skrev om burkinin: ”Det radikala islam förbjuder kvinnor – burkini eller inte – att vistas bland ”otrogna” på stranden. Plagget blir då – hur man än vänder sig – symbolen för viljan att förpassa kvinnorna till avskilt rum i väntan på att de tiger och täcker sig.”

Det låter ju inte bra. Och äntligen verkar det finnas en enkel lösning: Förbjud burkinin!

Tills jag minns vad bloggaren Libby Anne skrev apropå burkini-förbudet. Hon föddes i en stor, konservativ och strängt religiös, evangelisk familj och fick hemundervisning ända tills hon fick gå på college – mycket ovanligt, eftersom hon var flicka. Och där började hennes långa resa.

Fortsätt läsa ”Bara för att komplicera det hela…”

Här hemma kommenterar vi ofta jättebarnsligt människors klädsel och uppförande på TV. Det händer att vi säger otillåtna ord, just för att det är förbjudet, och därmed tramsroligt. Minns det förtjusta barnfnittret vi såg på möbelutställningen när maken började sitthoppa i en soffa:  “Vilken tookig gubbe! Så får man ju inte göra!”

Självklart gör vi det bara i enrum – och absolut inte offentligt, alltså på nätet. De utsatta har ingen aning. Lika självklart vet vi att det är problematiskt att vi människor gärna dömer efter utseendet – och löjligt nog ofta bedömer kvinnors utseende hårdare än mäns.

Men jag funderar rent allmänt: Hur vill vi egentligen ha det i en perfekt värld? Den där som inte finns, aldrig funnits och aldrig kommer att finnas – och som vi troligen inte skulle stå ut länge i, o-perfekta som vi är.

Borde vi fimpa allt olämpligt beteende? Kan vi det? Vill vi ens? Hur kul vore det?

Fortsätt läsa ”Kan vi ens låta bli att döma hunden efter håren?”

Med stigande ålder blir jag allt mindre tvärsäker. Långsamt inser jag att andra faktiskt tänker, minns och resonerar annorlunda än jag, och att det kan vara intressant att få ta del av deras tankar. Om de inte är tvärsäkra förstås…

Är tvärsäkerheten alltså ett barnsligt beteende? Fast alla barn jag känner börjar provprata så fort de lärt sig tillräckligt många ord – och provtänker gör de förstås långt dessförinnan. Två-och-ett-halvt-åringen börjar gärna sina meningar med “Kanske” och läser uppmärksamt av den vuxnes reaktion – samtidigt som han förbehåller sig rätten till en egen åsikt. Med 11-åringen hade jag häromdan ett samtal om källkritik. (Ingen aning om hur vi landade där, men med henne kommer man ofta in på intressanta ämnen.)

Är de som inte har provtänkt, utan istället snabbt greppat (eller ärvt) en färdig åsikt, desamma som sen sitter inlåsta i den, kanske hela livet? Aggressivt hävdande sin åsikt – eller kanske snarare sitt ego? – på det sätt Alexandre Dumas lär ha beskrivit som: “Åsikter är som spikar: Ju mer man hamrar på dem, desto hårdare sitter de.” Där lär inga givande tankeutbyten uppstå…

Fortsätt läsa ”Om att provtänka och provprata”