Nu ska jag för en gångs skull tala om vad jag har gjort. Det händer inte ofta, vilket KAN bero på att jag inte gör så mycket – speciellt inte på annan ort än hemma. Är man innekatt så är man ;). Och så är det ju det här med min helt sjuka resfeber… Maken har det inte lätt alla gånger.
Men nu lyckades han i alla fall lura iväg mig på kryssning till Riga. I det exceptionellt vackra vädret!
Alla verkar överens om att det är viktigt att kunna säga förlåt. Så då måste jag ju vara tvärtom 😉 – eller åtminstone ifrågasätta och fundera.
För ett tag sen läste jag om vikten av att kunna säga “Förlåt, jag hade fel”. Att det är viktigt att medge när man har fel begriper jag utan problem, även om jag kan tycka att det är bättre att inte vara så tvärsäker från början. Att minnas att våra minnen inte är ofelbara och världen stadd i ständig förändring. Om man är lite nyanserad blir det mindre tydligt att man har fel, för det KAN ju vara lite pinsamt… Men varför be om förlåtelse för det? OK, om man burit sig otrevligt åt i diskussionen (skrikit, kallat nån fula namn och slagit meningsmotståndaren på käften eller så), men då är det ju det beteendet man ska be om förlåtelse för, inte att man haft fel.
Mitt förstånd stannar och står stilla. Igen. Det händer ganska ofta – eftersom jag ju så gärna vill försöka förstå hur andra tänker. Därför läser jag väldigt mycket – allmänt och blandat. Märker att jag får samma problem med några sinsemellan olika texter – det är nånting som skaver i min hjärna. Inser att det är attityden mot män.
I lättsamma bloggar lägger man ut bilder med putslustiga kommentarer om hur dåligt maken städar, kommunicerar, etc: “Ja, se karlar, höhö”, vilket påminner mig om de där slappa mansskämten om “regeringen” därhemma… Som jag inte heller tycker är roliga. Tråkig som jag är.
Jag lyssnar storögt när jag hör människor prata om “några av mina bästa vänner…”.
Alltså: Inte nog med att de har en stor hög med vänner av många (hur många?) olika slag. En ospecifierad delmängd av alla dessa är dessutom “bästa” (hur många kan vara ens bästa vän?). Slutligen kan man välja ut några av dessa (fortfarande alltså plural!). Min tanke svindlar.
Så har inte jag det. Vill jag det? Grunnar.
Fortsätt läsa ”Nä, jag är nog inte så social som jag förväntas vara – borde jag det? (del 2)”
I allmänhet accepterar jag ju att jag är som jag är – lite vilse i verkligheten, med behov av att ladda batterierna i ensamhet. Och med stort utbyte av kontakten med andra människor. Men ibland funderar jag kring detta med att vara social.
När kvinnor i min ålder beskriver sitt sociala liv säger de ofta att de samlar familj och vänner och bjuder på god mat. De minns allas bemärkelsedagar och uppvaktar med väl genomtänkta presenter. Är de bortbjudna rycker de gärna in och hjälper till med matlagningen på ett naturligt och kompetent sätt. De bakar och pysslar i trädgården med barnen, spelar spel och leker lekar. Jag tycker det låter väldigt trevligt (verkligen!), och inser att det egentligen är vad som förväntas av mig – delvis även av mig själv…
Men jag är ju inte riktigt sån…
I Allsång på Skansen gick väl inte texten fram riktigt…, men jag skrattade mycket åt det här på Youtube.
Hela texten finns här, utdrag:
Allt är upp och ner och det är bögarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykisk hel
Men min familj är enig, det är bögarnas fel…
Sen tittar jag mig omkring och verkar ideligen, i olika sammanhang, stöta på samma attityd:
Ja, MITT fel/ansvar är det INTE!
Fast då skrattar jag inte lika mycket…
Fortsätt läsa ”Det är bögarnas fel! (Eller nån annans, i alla fall!)”
Det är något av de centralaste jag vet. Och då ska man veta att jag är introvert, vilket bland annat innebär att jag gillar att vara ensam, och inte samlar kraft genom att umgås med andra, utan snarare måste återhämta mig efter (även angenämt!) umgänge, för att i lugn och ro smälta alla intryck.
Ändå märker jag gång på gång hur viktigt det är för mig att känna att jag inte är ensam i min situation. Att jag kan dela den med andra.
Jag läser om människor som lider av att det inte funkar med chefen, men inte blir lyssnade på. Det skylls på personkemi, att arbetsgruppen är besvärlig, och i sista hand på personliga (psykiska) problem. Så var det även för den ambitiöse medarbetaren som drevs till självmord av mobbning på jobbet. Cheferna fälldes i en unik tingsrättsdom för ”arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död”, men friades i hovrätten… Försäkringskassan klassar självmordet som arbetsskada.
Jag inser knepigheten i att som chef ansvara både för att arbetet fungerar och att medarbetarna mår bra. Men med samma logik som poliser måste vara bättre rustade än “vanligt folk” för att hantera bråk, måste chefer kunna klara sånt. (Eller skaffa hjälp.) För det ingår i jobbet. Själv har jag två gånger blivit ombedd att bli gruppchef, testade en gång, men jag tyckte inte jag var bra på det. Så jag avstod. Så kan man också göra.
Jag tänkte för en gång skull skriva en kortis i punktform om i vilka sammanhang jag nog får inse att jag (trots allt!) börjar bli lite gammal. Men som vanligt snöade jag in på en av punkterna… Så det blev några punkter, och sen mest egna tankar kring relationen man/kvinna. Och då fick det bli så.
För: Häpp, sån är jag!
Alltså: Man märker att man börjar bli gammal när man:
Jag läser om de höga krav som en del verkar ställa på sina närmaste, sina relationer och, ibland, sig själva, och blir lite sorgsen. Det ska vara perfekt, alltihop. Annars får de va’.
Men inget levande kan väl vara perfekt, tänker jag, annat än mkt korta stunder. Det gäller även oss människor och och de relationer vi lever i. En marmorstaty av en människa kan vara perfekt, men när den levande modellen byter ställning ändras linjespelet. För att inte tala om vad som med åren händer med den levande kroppen… 😦
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.