Plötsligt händer det! som man säger i reklamen: Jag inser att jag åtagit mig att ”hålla föredrag” (åtminstone nästan). Det var oväntat.

Mitt traumatiska minne från att hålla föredrag i skolan: Genomsvettig och darrbent rabblade jag på tre sekunder upp det lilla jag lyckats få ihop om Dickens (detta var före Internet!) . Antagligen hörde ingen vad jag sa, och läraren kommenterade torrt: ”Detta var inget föredrag, det får du göra om.“ Jag jobbade ihop ett nytt, ambitiöst föredrag och var resten av terminen varje svensktimme jättenervös för att bli framkallad. Men läraren glömde mig – eller så insåg han att jag lärt mig min läxa…

Flera av klassisarna påstår faktiskt att jag läste upp mina uppsatser för klassen, vilket jag inte alls minns och aldrig skulle ha trott att jag vågade. Jag har också ett svagt minne av att jag senare med (något) bättre resultat hållit några föredrag om ämnen jag tyckte var intressanta. Men det är det traumatiska minnet som bitit sig fast. (Tvåan från vänster i andra raden är jag – med flätor!)

Fortsätt läsa ””Vi föds som original och dör som kopior” sägs det. Tycker jag inte.”

Jag läser och hör ofta att gamla (särskilt kvinnor) är ”osynliga” och blir nonchalant bemötta. Jag känner inte igen mig i det, men jag kanske var lite osynlig redan från början – liten och (åtminstone förr!) lite tyst och blyg. Jag märker ju inte heller mycket av att muskelstyrkan minskar och konditionen försämras med stigande ålder: De var inte så mycket att hurra för från början.

En gång kan jag dock minnas att jag ignorerades så fullständigt att det blev komiskt: Jag skulle köpa en macka över disk, men den unga tjejen verkade inte se mig. Hennes blick irrade mellan de andra kunderna (bredvid mig), tills jag fick en bubblande och nästan obetvinglig lust att börja hoppa runt och semaforera med både händer och fötter:

”YOHOO! HÄR ÄR JAG!”

Jag misstänker att jag fnittrade högt när jag såg den bilden för mitt inre öga, och till sist fick jag handla. (Tjejen kanske blev rädd för den uppenbarligen galna tanten?)

Fortsätt läsa ”Glad nyhet: Det händer att gamla mänskor blir vänligt bemötta. Faktiskt!”

Igår eftermiddag sprang en ekorre fram och tillbaka på husväggen och längs fönsterblecket utanför köksfönstret. Det händer ibland, men inte så frenetiskt – kan den ha känt av den annalkande stormen? På kvällen hörde vi att det blåste ordentligt, på morgonen verkade det lugnare. Och inga strömavbrott – peppar-peppar-ta-i-trä!

När jag gör frukost tittar jag ut för att kolla om den avbrutna grenen utanför fönstret blåst ner. Det var åratal sen den n-ä-s-t-a-n gick av, men ger sig inte, utan hänger envist kvar i en allt smalare ”slamsa”.

Just när jag tittar ut hör jag ett KLONK! – och ser hur ett av DE ANDRA träden brakar till marken. (Det som på bilden helt pedagogiskt markeras av fotoblixten.) Den avbrutna grenen hänger kvar, lätt svajande…

Jag tror detta säger något om livet – undrar bara vad?

Fortsätt läsa ”När vinden viner”

Mellan två julfiranden kommer här en snabb (men välment!) julhälsning med det gamla kära jultornet, a k a Favorit i repris.  Fortsätt läsa En riktigt God Jul på er alla! 🤶

Jag var jättebra på uppsatsskrivning i skolan, åtminstone i början. När jag häromdan hittade alla(!) mina gamla betyg blev jag lite paff över hur slätstruket svenskabetyget blev med åren, men när jag tänker efter är det inte så konstigt. Jag ville ju skriva-skriva-skriva – och sen se vad det hade blivit, men med åren blev reglerna för uppsatsskrivning allt strängare.

Först räckte det med att i början lämna utrymme för den disposition jag låtsades ha utgått från, men sen försvann allt fler fria ämnen. Till slut fanns bara ett kvar, det kallades räddningsplanka och det måste ha varit meningen att det skulle vara totalt oinspirerande. Tanken med studentuppsatser var nog att förbereda för akademiska avhandlingar, inte att uppmuntra sprudlande berättarglädje. (Det här var ju på den tiden inte många ”tog studenten”.)

Fortsätt läsa ”Vad ska vi egentligen ha språket till? ”

Sommarens ögonpärs visade sig ju vara glaskroppsblödning och -avlossning, samt hål på näthinnan (utan avlossning). I juli lasersvetsades hålet på näthinnan, men ”spindelnätet” som fladdrar runt i utkanten av synfältet kvarstår oförändrat.

I mitten av september, när det gått tre månader, ringde jag till St Eriks för att kolla hur länge det kunde tänkas förbli så och – framför allt – om man borde göra något. För jag vill INTE i efterhand få veta att det hade man bort, livrädd som jag är om mitt ”starka” öga.

De sa att det är kvarvarande blod, och det brukar man inte operera. Antingen tar kroppen hand om det eller så vänjer sig hjärnan, så att man inte längre ser det. Om det däremot blir sämre ska jag åka direkt in till ögonakuten.

Det är fortfarande oförändrat, och nu gick jag till optikern för att se till att jag åtminstone har bästa möjliga hjälp av mina brillor – och för att få en extra koll. För det har ändå känts lite oroligt.

Fortsätt läsa ”Alltid lika viktigt att VETA och FÖRSTÅ – för mig i alla fall ”

Om det verkar som om jag slöat till i bloggandet beror det på att jag för tillfället istället snöat in på min andra blogg, Enskedebilder.com. Den startade jag för knappt ett år sen för att med hjälp av gamla klassisar från nian (anno 1962!) samla minnen från vår barndoms hembygd, det jag kallar Enskede.

Jag har lärt mig mycket, bl a att det är – och har varit – olika vad man egentligen menar med ”Enskede”. För mig är det förstås mitt gamla hem på Skärmarbrinksvägen 1 och de platser jag rörde mig mellan då, i åldern från 0 till 12 år, när vi flyttade till en större lägenhet i Farsta. I bloggen valde jag till slut hembygdsföreningens generösa definition i ”Enskede 100 år”: ”hela det område som längre eller kortare tid ingått i begreppet ENSKEDE, dvs östra Söderort, 25 stadsdelar”. Man vill ju att alla som vill bidra med egna minnen ska få vara med!

Fortsätt läsa ”Om bloggeri och Facebook – goda och dåliga erfarenheter”