Jag inser att detta kan låta nojigt, men jag har faktiskt sen några månader liknande symptom som min numera canceropererade man (som jag skrev om här) – något lindrigare, men ändå sånt jag vet bör kollas upp.

Så när maken var omhändertagen ringde jag vårdcentralen, som tyckte att jag först skulle försöka ”självmedicinera” mot förstoppning. Kollade med Vårdguiden: Testa några dagar att ta överdos av flera receptfria läkemedel. ”Om det inte hjälper är det vårdcentralen som gäller.”

Det hjälpte inte.

På makens operationsdag ville jag vara nåbar per telefon, men nästa morgon, direkt när telefonkön öppnade, ringde jag alltså vårdcentralen, som skulle ringa upp. Ingen signal kom, och när jag försökte igen hade det hunnit bli för sent: ”Det finns inga tider kvar.” Punkt.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 2: Om när kamelen ska genom nålsögat”

Vi har haft hälsoproblem i familjen och här kommer en riktig solskenshistoria om hur bra vården KAN fungera.

Vid sämsta möjliga tidpunkt – vi hade just åkt till stugan för att fira jul och nyår – ringde min man  (äntligen) Vårdguiden om sina lite diffusa magbesvär. De rekommenderade honom att genast vända sig till vårdcentralen: Om han inte snarast fick komma till den närmaste borde vi åka hem till ”vår egen”.

Han fick omgående en tid på plats, där man gjorde en första undersökning och skrev remiss till vårdcentralen hemma i Stockholm. Med sjuksköterskan där kom han överens om att han skulle få en läkartid i januari, alltså direkt efter helgerna. Men läkaren som fått remissen ringde upp och tyckte inte han borde vänta så länge. Vi åkte hem, han träffade läkaren dagen före julafton(!), blev undersökt och fick remiss till specialkliniker – för säkerhets skull två stycken, så att han trots alla helger skulle kunna få sin undersökning så snart som möjligt.

Han fick med sig telefonnummer till kontaktsköterska samt ett informationsblad om att detta ingick i en nationell satsning på att korta köerna i cancervården: ”standardiserat vårdförlopp”.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 1: När vården funkar som den ska”

Plötsligt händer det!
Maken var just hemkommen efter en operation och jag skulle hämta ut hans medicin och handla lite. Skyndade ner mot affärerna med rullväskan, med spänstiga steg i mina sköna skor för att passa på att få lite motion också.

Och så halkar jag och landar hårt på knäet. På vägen ner hinner jag tänka mycket: ”Vad halkade jag på? Här finns ju ingen is. Har jag kvaddat knäet?”

Och: ”Varför ramlade jag (tackolov!) framåt och inte bakåt?” När det är ishalka går jag ju som en framåtlutad pingvin (med broddar) för att inte slå i bakhuvet (som på bilden).

Två ungdomar skyndar omedelbart fram till mig från olika håll och frågar omtänksamt: ”Hur gick det? Ska jag hjälpa dig upp? Vad var det som hände?”

Fortsätt läsa ”Men – hur gick det här gick till? Ja, inte vet jag.”

På Bokmässan i Göteborg hade vi en enda tid att passa: seminariet ”Internet har gått sönder”, kring boken med nästan samma namn. Vi minns ju själva hur internet för inte så länge sen (bland annat) sågs som ett verktyg för att främja demokratin: Alla skulle kunna göra sina röster hörda! Men nu verkar det mest handla om att jaga klick, även för etablerade media. Och de flesta klicken får man olyckligtvis för extrema ståndpunkter, starka känslor (speciellt vrede och rädsla) samt falska nyheter.

• Hur kunde det bli så, och vad kan man göra åt det?

Förutom att ämnet intresserar oss var en av debattörerna min svärson Max Andersson, fd EU-parlamentariker. Här är allihop:

Uppdatering: Och nu finns seminariet på nätet. 

Fortsätt läsa ”Om Bokmässans strapatser och belöningar”

Tidigt i våras kontaktade SVT mig (eller åtminstone min andra blogg Enskedebilder). De sökte en kontakt för faktakoll inför ett kommande avsnitt av ”Husdrömmar”, där man skulle fixa ett hus från Enskede. Tydligen var det lättare att hitta Enskedebloggen än hembygdsföreningens hemsida, men jag hänvisade till föreningen. Och ser fram emot att se programmet, för det är ett av dem jag faktiskt brukar titta på.

Anna från Burspråksvägen i Enskede, som bott i England i fyrtio år, googlade nyligen på ”Enskede Gamla Skola” – och fick upp Enskedebilder.com som en  ”top hit”. YESS! 🤸‍♀️ Och nu skickar hon in alltfler minnen, som väcker andras minnen… osv… precis som tanken var med bloggen. Tack för marknadsföringen, Google!

Fortsätt läsa ”Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗”

I ett FB-inlägg läser jag på det eviga temat ”Det var bättre förr” att på sextiotalet var det minsann ingen som klagade på passiv rökning. Och inser att det faktiskt inte var så länge sen åtminstone allmänheten inte visste hur farlig rökning var. Någon gång i slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar – antagligen just för att det var en nyhet. 

Då rökte ”alla” (utom jag): mina föräldrar och deras vänner, mina kompisar, senare arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 88 (SAS inrikes).

När jag på 70-talet började åka Roslagsbana var halva vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så jag tror inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Fortsätt läsa ”På den gamla goda tiden, när rökning var ofarligt. Trodde vi.”

Direkt efter pensioneringen funderade jag på hur jag ville begravas. Inte för att det är viktigt för mig, för jag tänkte inte vara med på begravningen och tyckte att minneslund verkade enklast.

Men min man brydde sig och eftersom han ville att vi skulle ”ligga tillsammans” kollade vi alternativ och hittade askgravlund som en fungerande kompromiss. Efterlevande slipper både funderingar och förpliktelser, men vill de ha en plats att gå till finns namnen där på stenen.

Jag har även sorterat en del papper och satt på en lapp med: ”Kan kastas.” Själv kastade jag dem inte, eftersom jag kanske skulle vilja fördjupa mig i sånt utifall att jag blir ensam. För att skingra tankarna, och eventuellt skriva om det – vem vet? Jag tycker det är väldigt synd att min mamma inte lämnade mera skrivet efter sig, och vårdar ömt den gamla blommiga toalettväskan med fickkalendrar, där hon under många år skrev korta noteringar om vardagen. Jag har läst dem alla.

Fortsätt läsa ”Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? ”

Vi sitter i stugan och lyssnar på fågelsången – ibland på verandan, ibland på balkongen, beroende på var det är lagom varmt. Jag är bra på att lata mig.

Fast jag latar mig inte bara, även om det ibland kanske verkar så. Just nu har det inte hänt så mycket på den här bloggen. Men precis som på bildens coola anka paddlar fötterna frenetiskt utom synhåll, under ytan.

På Enskedebilder har jag nu (kanske) startat en folkstorm mot att det inte verkar finnas pengar för att fortsätta att visa en lägenhet i ett barnrikehus, som vi besökte innan vi åkte till landet.

Det ligger visserligen inte i Enskede, men jag ändå känner igen mig så väl – liksom övriga besökare i den lilla gruppen. Det är en liten lägenhet, så de tar bara emot små grupper. Med hjälp av dem som bodde där har man återskapat lägenheten precis som den såg ut 1937, och vi var fria att snoka i skåp och lådor efter sånt vi kände igen. Och det gjorde vi – och berättade för varann.

Fortsätt läsa ”Om människor och fåglar ”

För ganska exakt två år sen fick jag ju bältros i ansiktet, vilket jag skrivit om tidigare, då utan läbbiga bilder. Men så här såg det alltså ut när kopporna började trilla av, strax innan den stora klådan satte in. (OBS den typiska skarpa gränsen mot det friska området!)

Efter några månader med koppor, sprängvärk och JÄTTEklåda var den akuta fasen över, även om ansiktsnerven verkar ha tagit skada, så bedövningskänsla och viss klåda samt ömmande tänder och tunga verkar jag få leva med. (En fördel är dock att eftersom jag förblir lite svullen är rynkorna färre på den sidan. 😜 ) Jag varnade länge, inte bara  på bloggen, utan alla jag träffade (inklusive tandläkare och -sköterska):

Vaccinera er! 

Fortsätt läsa ”Änteligen bältrosvaccinerad – dock icke utan komplikationer. Förstås.”