I FB snubblade jag över ett inlägg om att det inte är ngn idé att vaccinera sig mot covid-19 och:

”De som har viruset blir aldrig av med det, eftersom det muterar!”

Det låter ju lite kusligt. Men efter vad jag förstått var det väntat att det skulle mutera, fast troligen inte lika mycket som influensavirus, som vi måste vaccinera oss mot varje år, just på grund av mutationer.

Sen såg jag en stor rubrik i DN: ”Regeringens samordnare: Vi får leva med viruset under hela nästa år. 2020 går mot sitt slut, men pandemin har bara börjat.” Och kvällstidningarna hänger på. Om man klickar på: ”JUST NU: Var beredda!” i Aftonbladet kan man läsa: ”Svenskarna uppmanas att ha ”fysisk och mental beredskap” att leva med coronaviruset under hela nästa år.”

För något år sen var vi och hälsade på en kompis som efter köande fått flytta in med sin man på ett mycket exklusivt boende – jag tror det var seniorboende, för såvitt jag vet är de fortfarande pigga, om än 70+. Det var fina lägenheter, vackra lokaler, flerrättsmiddagar, många möjliga aktiviteter – och man skulle få bo kvar även om man själv eller partnern blev skruttig. Jag kände mig inte fullt lika exklusiv som boendet, men det var först när vi såg gympasalen som jag instinktivt ville fly. Gympasalar – BLÄH!

Jag vet hur viktigt det är att vi rör på oss, märker till och med att humöret blir bättre av det. Som barn hoppade jag både hage och hopprep (ibland dubbelhopp!), bollade tvåboll, slog kullerbytta och stod på händer mot husväggen. Jag var t o m med och spelade brännboll på gräsmattan bakom huset, fast vi egentligen inte fick det. (Möjligen därför?) Inte har jag några obehagliga minnen från gympan på lågstadiet heller, när jag gick i den gamla röda träskolan från början av 1900-talet.

 När jag ser amerikanska filmer om farligheter av olika slag blir jag inte riktigt rädd förrän hjälten säger: ”Allt ska bli bra, jag lovar!” DÅ vet man att det är kört. För hur f-n skulle nån kunna lova det?

I dessa pandemitider innebär för mig ”den svenska modellen” att vi blir behandlade som vuxna människor som kan ta eget ansvar, efter att ha fått information av experter och ansvariga. Sammanfattningsvis ungefär:

”Detta är ett okänt virus. Ingen kan alltså veta exakt hur det kommer att bete sig. Men om vi bara håller tummarna för att det ska gå över kommer onödigt många att riskera en plågsam död. Därför agerar vi med utgångspunkt från vad vi vet om de liknande virus vi känner till. Allteftersom vi lär oss mer om detta nya kan vi justera våra råd och rekommendationer. Först i utvärderingen av pandemin kommer det att finnas facit.”

När det blev för nervpirrande att följa det amerikanska presidentvalet tog jag paus med andra rysare. Till Halloween samlade SVT gamla skräckklassiker och jag skrattade mig igenom några. När jag pratade med sonen sa han att ”Night of the living dead” från 1968 inte är så tokig. Så jag bestämde mig för att kolla.

Jag trodde den filmen innehöll mest bara vacklande levande döda och sprutande blod, och sånt intresserar mig inte. De läskiga filmer jag gillar är de där verkligheten krackelerar, tanken smyger sig på: Verkar inte de vänliga grannarna lite KONSTIGA? Inte ens sina närmaste kan man lita på… Eller sig själv.

Det var visserligen bara i början som världen såg normal ut i filmen, och det förekommer en hel del zombiewalk och läskigheter. Men man slipper det vanliga katastroffilmkonceptet: ett gäng modiga människor kämpar tillsammans mot faran, hittar kreativa lösningar, ger aldrig upp fast det verkar hopplöst.