Jag har bott i en förort i hela mitt liv

… eller hur det nu var han sjöng, Edvard Persson:

Jag är ute på en nostalgitripp och tillbringar mycket tid med att samla egna och andras minnen på Enskedebilder.com. Alltfler bidrar till en heltäckande bild av hur det var där och då: Visionerna för den nya stadsdelen och hur verklighetens vardag såg ut. Min familj flyttade ju därifrån när jag var tolv, och jag reflekterade (förstås) inte då över hur det var och varför.

MEN NU SÅ!

Det är inte ens klart vad ”Enskede” är. Hembygdsföreningens ordförande sammanfattade: ”Det varierar vad olika människor menar med Enskede.” 1931 bröts Enskede församling ur Brännkyrkas. 1957 blev Farsta, Vantör, Skarpnäck egna församlingar. Senare flyttades Årsta från Brännkyrka till Enskede och bildade Enskede-Årsta. Nu heter stadsdelen Enskede-Årsta-Vantör.

Jag bestämmer mig för att forska i saken och hittar översiktskarta över Stockholms stadsdelsförvaltningar och en zoombar karta.

Fortsätt läsa ”Jag har bott i en förort i hela mitt liv”

Om hur en dam bör uppträda

SextiotalsmodellI stugan har vi hittat gamla tidningar – d v s från vår ungdoms sextiotal. Där kan jag, sent omsider, lära mig mycket som jag aldrig lärde mig då. Om jag vill. 

Jag har inte hittat tidningen där jag hade kunnat lära mig hur en kvinna bör gå och stå. Fast hur modeller skulle stå visste alla på den tiden – även småtjejer. Precis som här till höger: Observera särskilt fötternas ställning – för att benen ska se slanka ut. När man satt skulle de hållas tätt ihop,  och något snett.

I den tidning jag har hittat får jag veta mer om hur man ska ta sig från stående ställning till sittande. Inte  så enkelt som det kanske låter. Se bilden ovan, och läs instruktionerna nedan.

Sitt vackert: ”Det är viktigt att balansera ryggraden, så att vi inte blir trötta och ser sura och förgrämda ut över det”. (Det gör alltså inget om man är trött, bara det inte syns.) ”Öva många, många gånger. Efter ett par veckor ska ni märka att det blivit till en naturlig vana att sätta sig och resa sig upp mjukt och graciöst.”

Fortsätt läsa ”Om hur en dam bör uppträda”

Två gånger har vi lyckats missa våren – samma år!

Först var det vinter, sen sommar. Vi åkte till stugan i Bohuslän för att möta den tidiga våren och fira påsk där. Men kortade snart av besöket – där var mer snö än hemma och riktigt grått och råkallt. Även vattnet hade frusit, vilket det aldrig brukar göra. Så vi åkte hem igen.

Sju veckor senare återvände vi – och hamnade mitt i en ovanligt varm högsommar. I början hade vi visserligen bara kallvatten, men det löste sig snabbt och utan problem – vi slapp ju frysa! 🙂 Nu är enda nackdelen att jag varken tagit med sandaler eller tunnare byxor, däremot det varma fodret till (regn)jackan. Man har ju varit med ett tag och vet hur början av maj kan se ut, tänkte jag.

Fortsätt läsa ”Två gånger har vi lyckats missa våren – samma år!”

Konsten att samla minnen

Om jag verkar ovanligt lat i blogg och kommentarer: Nu jobbar vi på att på allvar veva igång enskedebilder.com! 🙂

I början av maj träffades några av oss som gick ut Nytorpsskolans klass 9G anno 1962. (Hur gamla ÄR vi egentligen!?). 45 år senare stötte vi ihop vid ett skoljubileum, och sen dess träffas vi några gånger om året. 2013 upprepade några av oss till och med 1961 års skolresa till Bremen. (Jag bloggade.)

Denna gång var vi nio som träffades över en god middag med mycket prat och skratt. Det var flera som gärna velat komma, men någon bor utomlands, någon var krasslig, andra är mera aktiva pensionärer än jag, och har annat för sig – särskilt kanske så här i början av sommaren. Å andra sidan bilade en av oss frivilligt 1,5 timme enkel resa för att få träffa oss och åka hem igen. Imponerande, tycker jag som bara tog tunnelbanan in till stan.

Fortsätt läsa ”Konsten att samla minnen”

Om olika sätt att genomföra förändringar

Utan att veta mycket om (nya) Karolinska Sjukhuset läser jag en artikel om SR Kalibers intervjuer med runt 40 läkare och sjuksköterskor om hur Karolinska (inte) fungerar efter omorganisationen:

”De anställda säger att de inte förstår vad syftet med omorganisationen är. De vittnar om hur konsulter och nya chefer utan medicinsk utbildning förstärkt stuprör och byråkrati, och att utvecklingen går åt fel håll. ” En fd chef säger: ”Men det värsta var ickereponsen, när vi pekade på vad som inte fungerade så hände ingenting. ” Och han beskriver hur ”den nya verksamhetsmodellen togs fram på sjukhuset utan medarbetarnas medverkan. För att sedan presenteras som ett färdigt paket.”

Jag tycker att jag känner igen mig. Och gräver i mina (ur)gamla minnen från ett annat århundrade.

Det måste ha varit sent sextiotal när jag knäckte extra som korrespondent medan jag pluggade på halvtid. Bland arbetsuppgifterna fanns att regelbundet per telex skicka meterlånga beställningar, innehållande bara kemiska beteckningar och siffror.

Siemens telex, av Flominator (CC BY-SA 2.5) från Wikimedia Commons

Fortsätt läsa ”Om olika sätt att genomföra förändringar”

Svenska Akademien och hunden Totte

Ibland kommer jag att tänka på ”Sov lilla Totte”, där Hasse och Tage vyssar den otäcka hunden Totte till sömns. Precis när han änteligen verkar somna väcker de honom helt självdestruktivt med ett käckt: RIPAPPILO!

Nu senast påmindes jag om det när jag läser om Horace Engdahls agerande i samband med Svenska Akademiens kris. Just när allt verkar lugna ner sig något agerar Engdahl: RIPAPPILO!

En kort sammanfattning för den som eventuellt lyckats missa bakgrunden till krisen i Svenska Akademien: Den s k Kulturprofilen är gift med en av akademiledamöterna och tillsammans äger makarna ”Klubben”, som akademien under många år givit stora ekonomiska bidrag till, och haft ett nära samarbete med – ett samarbete som enligt advokatutredningen 2017 ”fördjupats under senare år”.

Redan 1997 skrev Expressen tre artiklar om ekonomiska oegentligheter på Klubben och – framför allt – om flera unga praktikanter som anklagat Kulturprofilen för bland annat sexuella trakasserier. En ung konstnär skrev brev till flera myndigheter och kulturinstitutioner som stött mannens verksamhet. Arbetsförmedlingens Kultur och Media avbröt allt samarbete, men Svenska Akademien lade brevet åt sidan.

Fortsätt läsa ”Svenska Akademien och hunden Totte”

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

”… och det gör du också” fortsätter omslagstexten på Jack Werners bok. (Skiter i att det är fejk, antar jag.)

Citatet kommer från den påhittade historien om nioåringen som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt iPhone-skal (enligt storyn eftersom ”barn med utländsk bakgrund kunde känna sig kränkta”). Historien var hämtad från en satirsajt, men spreds blixtsnabbt på Facebook. Strax under kommentarerna som påpekar att artikeln är fejk skriver ”Mats” sitt berömda: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.” Det skrattade många åt. Vilket är lätt att förstå.

Men, skriver Werner, många av dem som drev med Mats publicerade några månader senare själva ett falskt Trump-citat (att han ställde upp som kandidat för republikanerna, eftersom de är dummare). När de som spritt citatet fick veta att det var falskt avfärdade många av dem det med att ”Trump HADE kunnat säga det”.  – även de som var namnkunniga journalister.

Fortsätt läsa ””Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå””

Om att hitta hem

Åsa Larsson berättade nyligen i ”Tankar för dagen” om när hon återvände till Kurkkio i Tornedalen på jakt på sitt förlorade språk meänkieli och sin historia. Hon hade aldrig bott där, bara varit hos mormor på loven, ändå kändes det som hemma när hon kom dit efter trettio år.

Hon började fundera över ”stororden: hemkomst och hemlängtan”: En del träffar sitt livs kärlek och säger att det är som att komma hem. Andra far till en plats de aldrig varit på – och upplever att de äntligen hittat hem. Åter andra bor kvar där de fötts – och har aldrig känt sig hemma.

”Jag förstod att allt mitt skrivande på något sätt har handlat om hemlängtan. Huvudpersonen i mina deckare lever på något sätt mitt olevda liv. Hon flyttar tillbaka till sin by, in i sin farmors hus.”

Fortsätt läsa ”Om att hitta hem”

Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen”

I frågespalter och relationsprogram hittar jag ofta varianter av: ”För att ha en bra och fungerande relation måste man jobba för det.” Nu senast läser jag om det ”känslomässiga arbetet” att vårda relationen och hur orättvist det är att bara kvinnorna har ansvaret för det:

Kavla upp ärmarna och sluta se ditt förhållande som en fritidssyssla.
Ojämnt fördelat känslomässigt arbete kan göra oss sjuka.”

Såvitt jag vet lever jag i en riktigt bra relation, och har goda relationer till människor som är viktiga för mig. Men jag tycker inte att jag jobbar för varken det ena eller det andra – som tur är, för jag är av naturen en ganska lat person, som tar lätt på mycket av det som andra verkar se som sin plikt. Nu, som pensionär, gör jag nästan bara det jag tycker är kul. Mitt nya jobb har blivit att läsa, fundera, prata och skriva. Och så träffar jag människor jag vill träffa, och hemma fixar vi tillsammans det som behöver göras för att vardagen ska fungera. Den blandningen mår jag väldigt bra av.

Fortsätt läsa ”Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen””

Om oss statister i svensk skolhistoria

Tillsammans med några gamla klasskompisar håller jag på att utforska barndomen söder om Söder (enskedebilder.com). Nyligen såg en klassis att vår minnesvärda klassresa till Bremen 1961 (som jag – förstås – också skrivit om) fanns omnämnd i minnesorden efter vår dåvarande rektor, Signe Bengtsson, död 1992 vid 90 års ålder.

När jag läser om henne inser jag att hon var en anmärkningsvärd kvinna: efter att ha varit folkskollärare i 23 år blev hon 1952 överlärare/rektor vid Nytorpsskolan – och en entusiastisk sådan. Hon fortsatte det hennes företrädare året innan hade startat: försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Företrädaren hette Anna-Maja Edstam och var en av de första kvinnliga skolledarna. Ur minnesorden över henne läser jag om Nytorpsskolan vid starten:

”Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen till den nya stadsdelen. Då sammankallade hon kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som skulle börja följande vecka. Med fast ledning och klara riktlinjer gick man till verket.”

Fortsätt läsa ”Om oss statister i svensk skolhistoria”