Konsten att sälja sig själv

Förr skrev författare böcker, somliga bättre än andra. Exempelvis Bodil Malmsten minglade inte mycket på premiärer och jag minns inga skandaler om henne. Hon twittrade träffsäkert, men i hennes blogg läste jag att hon slutat kommentera, det blev för splittrat. Hon koncentrerade sig på att skriva, det var hennes grej. I fyrtio år skrev hon, helt enkelt för att hon “inte kunde låta bli”.

Men numera är det inte tillräckligt. För att vara författare måste man kunna marknadsföra sig. Jag nämner inga namn, för det som intresserar mig är företeelsen, men exemplet jag nyligen såg är representativt.

Tydligen hade inget skrivits om personen NN på några dar. Alltså lägger hon ut en bild på sig själv i underkläder fast det är ”jobbigt att publicera detta.”

Fortsätt läsa ”Konsten att sälja sig själv”

Om människans tolkningar  

I Libby Annes blogg läser jag hennes kritiska text om en planerad konferens för familjer som vill gifta bort sina tonårsbarn: “Ultimately, our goal is to glorify God by getting our young people married.” Sammanfattningsvis är budskapet:

I enlighet med vår heliga skrift bör ungdomar giftas bort före 20 års ålder. Flickor är giftasvuxna och redo att föda barn när de fått bröst. Vi anser dock att de inte bör vara yngre än 12. Föräldrarna bestämmer vilka som ska gifta sig, och rätt uppfostrade ungdomar lyder tacksamt. Brudgummens föräldrar betalar brudpris och bruden flyttar in hos dem. Målet är att tidigt börja föda barn för att hinna få så många som möjligt att fostra i den rätta tron – som de sedan ska hjälpa till att sprida över världen.

Fortsätt läsa ”Om människans tolkningar  ”

Tiderna förändras och vi med dem. Eller?

Det är självklart för oss alla att använda den nya tekniken…

“Ska vi inte skajpa med mormor?” säger tvååringen otåligt när det tar tid för datorn att starta. Och tycker vår laptop är lite primitiv, eftersom inget händer när han trycker på skärmen. Själv undrar jag ofta hur vi klarade oss i tiden “före nätet” och blir förvånad över att Wikipedia bara funnits i 15 år. Så jag är helt klart nätifierad, trots att jag växte upp utan ens telefon närmare än i telefonkiosken, och trots att jag var tio år när (svartvita) TVn kom till Sverige.

…om än på olika sätt

Men jag använder nätet på mitt sätt: för att fundera och utbyta tankar, lära mig mera genom att kolla, läsa många bloggar och flera tidningar än jag skulle kunna prenumerera på. Alltså egentligen för att komplicera tillvaron och människorna. För ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet.

Fortsätt läsa ”Tiderna förändras och vi med dem. Eller?”

Vardagsdramatik: Väggen rasar i badrummet! 😱

Anno 1950 gick jag i klass 1 i “gamla röda skolan” – en stor röd träkåk med vita knutar som skulle ha rivits långt innan jag började skolan. Det som jag länge drömde mardrömmar om var toaletterna, som låg i ett separat hus á la utedass och inte hade några dörrar på båsen. Att sitta där inför öppen ridå tror jag gjorde att min mage blivit bråkigare än den behövt. 😦

Nu känns det som om jag riskerar att hamna där igen. Ja, jag hoppas förstås att det “bara” är kaklet som är på väg ner. För annars riskerar grannen att få oväntat besök… Fast hos oss är det inte golvet utan väggen i badrummet som verkar på väg att ge efter. Hittar en video som visar hur det kan gå. 

Det känns inte riktigt bra att föreställa sig att sitta där på toa i rök och damm, omgiven av nerrasad vägg, se in i grannens förvånade ansikte och – ja, vad gör man? Hälsar vänligt? Vad säger etiketten i ett sånt läge?  Vi känner inte varann närmare. Hittills.

Fortsätt läsa ”Vardagsdramatik: Väggen rasar i badrummet! 😱”

Vår ständiga rädsla för det okända

De senaste året har 274 personer omkommit i vägtrafiken i Sverige, läser jag. Varför är jag då inte rädd för bilar, som jag är omgiven av, men däremot för exempelvis björn och varg, som jag troligen aldrig kommer att träffa på? Det måste bero på att jag är van vid bilar, de  känns på något sätt kontrollerbara.

Då är det naturligt att den största rädslan är den för radioaktiv strålning – det minst kända och kontrollerbara av allt. Vi kan inte ens upptäcka den med våra sinnen, och vet bara att den påverkar oss, inte riktigt på vilket sätt eller hur det blir på sikt.

Jag har skräckfyllda  minnen från 1986 när kärnkraftverket i Tjernobyl spred sina giftmoln. Vi bodde i Stockholm, källarlös villa med två barn, minstingen fyllde just 6 och min man var ofta bortrest. Först förträngde jag faran (“ända hit kommer det nog inte”), sen insåg jag att det radioaktiva molnet drabbat Gävle hårt. Det var alltså här!

Fortsätt läsa ”Vår ständiga rädsla för det okända”

Det här med nyheter – det är knepigt, det…

Slölyssnar på radionyheterna – och lystrar till! I alla nyhetssändningar rapporterar man om vad den hittills största undersökningen kring våra framtida pensioner kommit fram till:  

”Genomgående är det så att även om man har samma lön när man slutar jobba så har kvinnorna lägre pensioner. Det kan handla om flera hundralappar, kanske till och med tusenlappar i månaden”, säger Kristina Kamp, Pensionsekonom för Min Pension till SVT .

MEH! Det låter ju inte bra! Jag lyssnar på flera sändningar och kollar tidningen: Jo, så sägs det.

Senare, under en längre intervju, frågar reportern äntligen vad det kan bero på. (Bra fråga där!) Svar: “Det kan förstås bero på det man brukar säga, att fler kvinnor än män jobbar deltid och dessutom ofta har lägre lön.”

Fortsätt läsa ”Det här med nyheter – det är knepigt, det…”

Tackolov att man inte är politiker!

Jag representerar bara mig själv och har aldrig begripit mig på symbolhandlingar. Om nån gillar mig exempelvis vill jag inte få det bevisat genom presenter, utan det räcker med att det märks i umgänget. Och det gör det ju i allmänhet. Även på många andra sätt är jag sällsynt dåligt skickad att uttala mig politiskt, så det gör jag inte.

Men några tankar snurrar ju i huvet efter det senaste diskussionen kring han-som-inte-skakar-hand-med-kvinnor. Och när tankarna snurrar brukar jag sortera dem här. Så det gör jag.

Fortsätt läsa ”Tackolov att man inte är politiker!”

Jag är en stadsfröken. Eller snarare förortsfru. Och typiskt svensk. Eller?  

Medan maken är ute och fixar ved sitter jag vid brasan och knappar så förnöjsamt på min lilla burk. Kommenterar och läser. Bland annat läser jag att det är typiskt svenskt att finna ro i naturen, och det känner jag igen även från samtal med vänner. I mycket verkar jag vara “typiskt svensk”, men inte på det sättet. Funderar kring detta.

Jag känner mig inte trygg och lugn i skogen, för jag är inte van att vara där, och ängslas över alla djur som kan dyka upp, inte bara björn och varg. Men skogen ska finnas där, helst lite norrlandslik, för såna var min barndoms somrar. I avsaknad av lokalsinne går jag inte ensam i skogen, och när jag har sällskap vill jag prata, så det räknas väl inte riktigt som skogsvistelse? Dessutom får terrängen inte vara för oländig, för jag ser ju rätt dåligt också.

Fortsätt läsa ”Jag är en stadsfröken. Eller snarare förortsfru. Och typiskt svensk. Eller?  ”

Också ett sätt att bemöta telefonförsäljare

Vi har alla varit med om det. I efterhand sitter man och funderar morrande över allt dräpande man hade kunnat säga till telefonförsäljaren som alltid ringer lika olämpligt: när man har sovmorron, när man äntligen satt sig för att äta middag, etc etc … Å andra sidan skulle samtalet ta ännu längre tid då. Bäst är nog ändå det trista: “Jag är inte intresserad.” Klick.

Men det här tyckte jag ändå var jättekul. Möjligen hade han kunnat ifrågasätta det man själv undrar:

Är det verkligen sant att du ringer oombedd till någon du inte känner och aldrig haft kontakt med? Nä, nåt skumt är det…

Fortsätt läsa ”Också ett sätt att bemöta telefonförsäljare”