Hur funkar vi?, Spaningar

Monster är väl också människor? Vårt behov av ”vi och dom”.

Jag har följt den fruktansvärda historien om 8-åriga Yara, som skickades till sin morbror i Sverige efter att ha blivit traumatiserad när skolan i Gaza bombades. Här misshandlades hon under lång tid, ända tills hon dog av skadorna. Moster är dömd till livstids fängelse för mord, (vårdnadshavaren) morbror till sex år. Det gick inte att bevisa att morbror varit aktiv i misshandeln, men att han inte förhindrat den är helt klart.

Grannar och skola slog larm, men utan resultat. Fruktansvärd historia, oerhört viktigt att försöka rätta till vad som gick fel.

MEN: Alla verkar inte tycka att historien är tillräckligt hemsk som den är.  På skvallersajten Flashback är många övertygade om att hon DESSUTOM säkert var sexuellt missbrukad, att hennes biologiska föräldrar säkert medvetet offrat henne för att själva få komma till Sverige, säkert tillsammans med hela släkten. För såna är dom. Dom andra. Monster hela bunten. 

Och framför allt: Sån är inte jag!

Fortsätt läsa ”Monster är väl också människor? Vårt behov av ”vi och dom”.”

Profilbild för OkändlenaikistaLämna en kommentar
Hur funkar vi?

Vad ska man med tårar till egentligen?

Jag har väldigt nära till tårar. Ibland är det bra, ibland ganska pinsamt. När jag ser på vissa TV-program rinner tårarna. Ska jag berätta om ex vis goa barn stockar sig rösten, snor och tårar flödar. Ja, det är nog speciellt när det handlar om barn, tror jag. Utan att jag riktigt förstår varför. För fullt så rörd är jag faktiskt inte.

Fortsätt läsa ”Vad ska man med tårar till egentligen?”

Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
Hur funkar vi?

Ibland händer det konstiga saker i mitt liv.

Oftast beror det på mig själv och mitt beteende. Fast en gång förblev det oförklarat…

Många människor verkar ägna stor kraft åt att tala om hur många idioter det finns, och hur dumma de är. Och sånt är ju lätt att hitta exempel på. Ganska kul kan det bli också. Det som förbryllar mig är när man inte räknar in sig själv bland idioterna. Det blir mindre roligt också. Tycker jag.

Så, sån här är jag:

Fortsätt läsa ”Ibland händer det konstiga saker i mitt liv.”

Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
Om barn

Barnvaktsfunderingar

Ibland är vi barnvakt åt (bonus)barnbarn. Det gör mig alltid glad att se barnens frimodighet, tydligheten i deras kommunikation. Även när budskapet är ”Försök inte! Du är INTE min mamma!” De behöver inte använda ord för att det ska stå fullständigt klart: ”Jag vet inte riktigt vad du är för en, förhåller mig tills vidare skeptisk.” (Helt rätt!)

Inte kan man fjäska in sig heller, det är bara att vänta tills man blivit godkänd.

Fortsätt läsa ”Barnvaktsfunderingar”

Profilbild för OkändlenaikistaLämna en kommentar
Hur funkar vi?

Den enda sanna glädjen(?): ”Jag har det i all fall bättre än den där stackars jäveln.”

Min man frågar ibland varför jag gillar att titta på skräckfilmer fast jag blir så rädd? Svaret är förstås: Därför att jag blir så rädd… Så rädd, faktiskt, att jag aldrig skulle våga se dem på bio, knappt på TV. Jag kollar på min lilla laptop, dessutom INTE vid läggdags. När det blir för läskigt tar jag bort ljudet…

Varför är det så angenämt att bli uppskrämd fast (just därför att?) man vet att man är i trygghet? Samma fenomen finns ju i de gamla folksagorna, skillingtrycken etc. Oftast blir slutet hyfsat gott, åtminstone för historiens ”hjältar”. Och själv klarar man sig ju alltid.

En ingrediens förutom den skräck-lättnadkänslan vi alla känner från bergodalbanan tror jag är känslan av att i alla fall ha det bättre än de där stackarna i filmen.

Fortsätt läsa ”Den enda sanna glädjen(?): ”Jag har det i all fall bättre än den där stackars jäveln.””

Profilbild för Okändlenaikista1 kommentar
Hur funkar vi?, Relationer

Det här med relationer, det är knepigt. Ja, jag menar LUUVE!

Alltså drömmen om den romantiska kärleken – att hitta sin andra hälft, sin soulmate.

När jag var 18 år kom jag fram till att jag skulle komma att leva ensam hela livet. Jag var fortfarande 18 när jag träffade min förste man. Vi var tillsammas i 30 år. Och det var bara självklart. Visst är det konstigt?

Fortsätt läsa ”Det här med relationer, det är knepigt. Ja, jag menar LUUVE!”

Profilbild för OkändlenaikistaLämna en kommentar
Texter o tankar

Svenskar – finns de? Egentligen?

Uppdatering: Eftersom det här inlägget blev väldigt långt och funderande kompletterar jag med en artikel av en överlevare som mycket bättre än jag beskriver de små stegen som ledde till Auschwitz: Idag är jag rädd igen. Steg 1 är att myndigheterna särskiljer och registrerar grupper som inte är ”riktiga” ungrare, tyskar. Eller svenskar. Det är det som gör mig också rädd. 

Jag hade tänkt ta en paus från information om Sverigedemokraterna, det stod mig uppriktigt sagt upp i halsen. Men det gick ju inte att låta bli att grunna över vem som (Sverigedemokraterna tycker) är svensk.

För jag är ju faktiskt svensk. Eller? 

Först en stämningshöjande uppdatering (kan behövas): Snubblade över Ronny Erikssons klassiker från 1991(!) om ”Invandrare och svenskar”.  Kolla in det svenska kulturarvet!

Fortsätt läsa ”Svenskar – finns de? Egentligen?”

Profilbild för Okändlenaikista
Hur funkar vi?, Texter o tankar

Antingen innanför eller i utanförskap. Borde det inte finnas nåt mera? Nån öppning däremellan?

Antingen ute eller inne. Antingen noll stöd eller passiviserande bautaapparat. Måste det vara så?

Som tungan letar efter en ihålig tand trevar min tanke efter den gemensamma nämnaren för olika slag av åtgärder mot ”utanförskap”. Det som gör mig konfunderad är att det bara verkar finnas två alternativ. Mänskligheten indelad i VI (ev kompetenta hjälpare) och DOM (som vi ev hjälper).

Det stämmer inte med min bild av människor (inklusive mig själv).

Fortsätt läsa ”Antingen innanför eller i utanförskap. Borde det inte finnas nåt mera? Nån öppning däremellan?”

Profilbild för Okändlenaikista
Hur funkar vi?, Texter o tankar

All denna ilska – är den ny? Eller bara synligare?

Fortsätter att fundera över den ilska jag ideligen snubblar över, framför allt på nätet. Jag urskiljer främst två varianter: Jätteaggressiva näthataren och lömskt munsnörpande förfasaren. Som på ett sätt dessutom är varandras motpoler.

Munsnörpande förfasaren

Urtypen syns i exempelvis Dr Phil, där man visar upp märkliga människors märkliga beteenden. För att tittarna säkert ska inse hur förskräckligt det är visas närbilder på publiken, som pedagogiskt demonstrerar korrekt reaktion: ibland tårar, men oftast någon form av chockad ilska.

Men förfasaren återfinns också i Ribbings spalt, som jag skrivit om tidigare.

Fortsätt läsa ”All denna ilska – är den ny? Eller bara synligare?”

Profilbild för OkändlenaikistaLämna en kommentar