Och hur farligt det är att vara rädd.

Jag är rädd för alla djur, stora som små, trots att jag inser att risken för att jag ska dö i björnangrepp torde vara minimal, speciellt som jag aldrig vistas i villande skog. Människor och bilar däremot är jag märkligt orädd inför. De utgör självklart ett betydligt större hot mot mitt liv. Men de är inte okända.

Fortsätt läsa ”Om farligheter – rädsla för och myter om det okända och främmande”

Översättning i Västerbottens-Kuriren: ”Nalta eljest: Ett par grader skev, en liten vridning ur normalkursen, som emellanåt får en ny glipa i synfältet att öppna sig för oss andra. Eller som man säger på nysvenska: lite queer. ” 😉

För jag upptäcker gång på gång att det som inte funkar för mig verkar funka för de flesta(?) andra. Jag utgör liksom sällan målgruppen.

Fortsätt läsa ”Troligen är jag ”nalta eljest”. Som man säger norröver.”

Det har jag alltid undrat. Nu märker jag till min förfäran att jag själv verkar kunna (skäms)    . Jag är ingen hatisk person men det finns några få offentliga personer som jag inte tål, fast jag inte känner dem. (Här ser jag själv att det här låter lite tveksamt, ungefär som ”Jag är inte rasist, men…” )

Jag nämner inga namn, men de här personerna får mig att omedelbart kasta mig över radio eller TV och byta kanal eller åtminstone stänga av ljudet. Jag känner igen den skälmska rösten i sömnen och skrattet åt de egna (dåliga) skämten ger mig rysningar. Jag har kommit fram till orsaken är att jag uppfattar dem som ”tillgjorda”. Och det är bland det värsta jag vet.

Fortsätt läsa ”Hur kan man avsky nån man inte känner?”

Jag är en naturligen gladlynt person – dessutom väldigt glad för det. Men har alltid känt ett enormt motstånd mot optimistkonsultbudskapet: ”Om man ler först så BLIR man glad”… För mitt inre öga ser jag mig omgiven av stelt grinande masker med döda ögon. BRRR! 

Nästan så jag slutar vara gladlynt när jag tänker på det. Fast bara nästan. 😉 För nu verkar trenden vända.

Uppdatering: I december hittade jag hos en favoritbloggare: Ge upp. Läs det. 

Att få vara som man är i stress och smärta

I våras såg jag ett TV-inslag om hur vi funkar under stress. En undersökning visade att de stressutsatta som sa att de INTE kände sig stressade led mera av stressen i det långa loppet än de övriga.

Fortsätt läsa ”Trendspaning: Nu kanske man kan få vara som man är. Och slipper vara så jävla glad hela tiden!”

Som jag ser det har vi vuxna en viktig uppgift i att hjälpa barnet i dess ständiga strävan att göra en komplicerad och mångfacetterad värld begriplig och hanterbar. Alltså den verkliga världen, inte någon idealvariant. 

För det är i den här världen barnen ska leva sina liv. Därför behöver de få ta upp sina funderingar, och prata även (eller speciellt!) om det som inte är så enkelt eller bra. Och om hur man kan tackla det.

Fortsätt läsa ”Om vårt ansvar för att göra barns tillvaro begriplig”

Jag har alltid gillat Science Fiction. Nyligen såg jag filmen ”Surrogates” (2009) om en framtid där människorna isolerar sig i sina hem, medan de lever ut sina verkliga liv genom surrogatrobotar. Och insåg plötsligt: Vi är redan där!

Eller åtminstone på god väg.

Vi tittar på massor av matlagningsprogram och läser kokböcker som aldrig förr. Men vi lagar inte vidare mycket mat. Vi bygger även (eller drömmer åtminstone om) exklusiva jättekök med plats för familj och gäster att laga mat tillsammans. Men vidare mycket mat lagar vi som sagt inte.

Fortsätt läsa ”Trendspaning: Vi lever genom surrogat”