Fast det är inte bara då hjärnan är bråkig…
Jag funderar ju mycket kring kärlek och hur vi, dvs hjärnan, funkar. När jag läste om en kärleksroman med en del av hjärnan som berättare kändes det alltså som “Bingo!”. Romanens huvudperson är Hippocampus, alltså den del av hjärnan som organiserar vårt minne och hjälper oss att förstå oss själva.
Fortsätt läsa ”När hjärnan blir förälskad – då får man räkna med bråk!”
I början av vår bekantskap kom jag en dag att tänka på att min (blivande) man aldrig sagt “de magiska orden”: “Jag älskar dig.” Jag var så trygg i att han faktiskt gjorde det att jag frågade(!) varför han aldrig sa det (samtidigt som jag tänkte: ”Meh.. Sånt här kan jag ju inte fråga om!”). Hans svar gjorde ju inte saken bättre: “Det är för att jag vill att det jag säger ska kännas alldeles äkta”… Ibland kan jag tycka att han, i sin lovvärda strävan efter total ärlighet, kan ha lite otur när han uttrycker sig…
Men han var och är tydlig i sin kärlek, alldeles utan blommor, presenter och romantisk uppvaktning. Med mycken närhet, slingrande samtal, värme, glädje, lojalitet, omtanke. Och det är ju det som räknas. För mig i alla fall.
Visst är rubriken oemotståndlig?
Snubblade över artikeln om en nyutbildad psykolog som i slutet av 70-talet ville kartlägga ”hur äldre människors psykiska hälsa gradvis förfaller”. Det blev en frustrerande tid när hon tvingades jobba med andra projekt parallellt – tesen gick nämligen inte att dokumentera… (Visst kan vi gamlingar vara luriga. 🙂
Livskurvans “smiley” dalar alltså vid övergången från ungdom till medelålder, när bekymren växer. Sen vänder det och äldre människor verkar på det hela taget mer nöjda med livet. (Bild från http://fof.se/tidning/2015/3/ )
Varning: Idag är jag onyanserad och ilsk över småsaker. Så att jag ska kunna må bättre igen sen. 🙂
Minns ni “gemgubben”, Windows onda och – åtminstone av mig – djupt avskydda Office Assistent-ikon, som flinande la sig i vad man gjorde, putslustigt skuttande runt?!? “It looks like you’re writing a letter. Would you like help?” kunde han fråga, helt oombedd. Och så viftade han skälmskt med sin läbbiga lilla gemhand, ibland BLINKADE han t o m. RYYS!
Jag har tillbringat MÅNGA timmar åt att med stigande blodtryck leta reda på honom där han gömt sig djupt inne i uppgraderingen – och njutningsfullt SLAKTA honom! Småningom försvann han.
Men nu är jag hemsökt: Han har ÅTERUPPSTÅTT. EEEHH!!
Ibland säger människor i långvariga relationer, för att förklara hur lyckliga de är tillsammans: “Vi grälar aldrig.” eller “Vi har aldrig sagt ett ont ord till varann.”
Det gör mig nervös. Det kanske bara är jag, men min automatiska känsla blir att om man aldrig krockar kan man inte vara särskilt nära varann. Så är det i alla fall för mig.
Jag har aldrig förr upplevt en sån närhet och kommunikation som med min nuvarande man – och aldrig haft såna uppslitande gräl heller. För det är så mycket känslor inblandade.
Fortsätt läsa ”Är det farligt att vara osams och bråka? Kanske ännu farligare att låta bli?”
Jag funderar vidare kring kvinnors utsatthet, speciellt i nära relationer. Som alltid utgår jag från egna erfarenheter, de flesta vällagrade: när jag var ute och dansade, ung och vacker, var det sextiotal! 😉 Och då minns jag inte att man hörde/läste om kvinnomisshandel, speciellt inte i nära relationer. Vilket INTE berodde på att det inte fanns!
För trots att det här ju inte var något man konverserade om vid fikabordet på jobbet så fick jag slumpvis veta att fyra väletablerade kvinnor i min omgivning varit utsatta för olika grader av hot och misshandel i sina fasta relationer. (Vilket ju måste vara det värsta av allt – vilket SVEK!) En av männens reaktion var ett förtrytsamt: “Men jag är väl ingen kvinnomisshandlare, heller!” Vilket ju är särskilt bekymmersamt. Även om det var en engångshändelse (vilket jag tror): Hade det förblivit det om hon stannat? Med den inställningen? Fortsätt läsa ”Män och kvinnor i den bästa av världar?”
Nu ska jag för en gångs skull tala om vad jag har gjort. Det händer inte ofta, vilket KAN bero på att jag inte gör så mycket – speciellt inte på annan ort än hemma. Är man innekatt så är man ;). Och så är det ju det här med min helt sjuka resfeber… Maken har det inte lätt alla gånger.
Men nu lyckades han i alla fall lura iväg mig på kryssning till Riga. I det exceptionellt vackra vädret!
Alla verkar överens om att det är viktigt att kunna säga förlåt. Så då måste jag ju vara tvärtom 😉 – eller åtminstone ifrågasätta och fundera.
För ett tag sen läste jag om vikten av att kunna säga “Förlåt, jag hade fel”. Att det är viktigt att medge när man har fel begriper jag utan problem, även om jag kan tycka att det är bättre att inte vara så tvärsäker från början. Att minnas att våra minnen inte är ofelbara och världen stadd i ständig förändring. Om man är lite nyanserad blir det mindre tydligt att man har fel, för det KAN ju vara lite pinsamt… Men varför be om förlåtelse för det? OK, om man burit sig otrevligt åt i diskussionen (skrikit, kallat nån fula namn och slagit meningsmotståndaren på käften eller så), men då är det ju det beteendet man ska be om förlåtelse för, inte att man haft fel.
Mitt förstånd stannar och står stilla. Igen. Det händer ganska ofta – eftersom jag ju så gärna vill försöka förstå hur andra tänker. Därför läser jag väldigt mycket – allmänt och blandat. Märker att jag får samma problem med några sinsemellan olika texter – det är nånting som skaver i min hjärna. Inser att det är attityden mot män.
I lättsamma bloggar lägger man ut bilder med putslustiga kommentarer om hur dåligt maken städar, kommunicerar, etc: “Ja, se karlar, höhö”, vilket påminner mig om de där slappa mansskämten om “regeringen” därhemma… Som jag inte heller tycker är roliga. Tråkig som jag är.
Jag lyssnar storögt när jag hör människor prata om “några av mina bästa vänner…”.
Alltså: Inte nog med att de har en stor hög med vänner av många (hur många?) olika slag. En ospecifierad delmängd av alla dessa är dessutom “bästa” (hur många kan vara ens bästa vän?). Slutligen kan man välja ut några av dessa (fortfarande alltså plural!). Min tanke svindlar.
Så har inte jag det. Vill jag det? Grunnar.
Fortsätt läsa ”Nä, jag är nog inte så social som jag förväntas vara – borde jag det? (del 2)”
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.