Jag älskar att läsa om hur andra bor. Ibland får jag användbara tips, men jag roar mig också med delvis fisiga kommentarer – för mig själv…   Det kan jag göra här också, för jag talar inte om vem jag skriver om. 🙂

Framför allt inser jag allt tydligare att det rör sig om drömmar. Som vi alla kan känna igen. 

Praktiska förvaringslösningar utlovar att vi KOMMER att få ordning på vårt liv – på alla möjliga sätt – bara vi köper det där hyllsystemet. Också. I katalogerna ser vi ju hur välfungerande allt blir. Och andrahandsmarknaden för hyllor växer…

Som pricken över i kan vi lära oss hur vi viker ihop plastpåsar på ett piffigt sätt. (Äntligen!)

Fortsätt läsa ”Drömmen om det ultimata boendet – och livet (?)”

Det finns mycket jag inte begriper. Ett exempel är när man förväntas bli arg över komplimanger – känna sig objektifierad, tror jag. En uppriktigt menad komplimang är lite småtrevlig att få, tycker jag. Inte märkvärdigare än så.

Än mindre begriper jag hur samma personer som hävdar att utseendet är oviktigt uppehåller sig väldigt mycket vid hur lite de bryr sig om sitt (och hur håriga och feta de är). I ett slags omvänt koketteri?

Det finns fler obegripligheter. Fortsätt läsa ”Feminism avd: ”Vad är problemet?””

Vi går inte så ofta i kyrkan numera, men vi dyrkar andra gudar. Experterna och forskarna ska tala om för oss hur vi ska göra i livets alla skeden. Och då menar jag alla!

Experttron fanns förr också: Jag använder bara ett öga i taget och skulle egentligen bara kunna se med det ena. Om jag trott på experterna. Men det begrep ju inte jag. 

Från födseln var mitt ena öga mycket översynt, vilket gjorde att hjärnan kopplade bort det, det visade bara det ”myrornas krig” som man kunde se på gamla TV-apparater när TV-programmet var slut för dagen. (Se bilden, sena tiders barn 😉

Fortsätt läsa ”Tron på experter – den växande religionen”

Och hur länge kan man köra med”Tänkte inte på det!”? När bör man börja fundera på att ta ansvar för sina egna handlingar? Jag funderar på uppvisnings­hysterin.

Vi omges av vad jag kallat plastmänniskor  som verkar göra allt för att synas. Ett sätt är att spela riktigt korkad. Jag hoppas åtminstone – innerligt – att man bara spelar, för att få de 15 minuter i rampljuset som Andy Warhol pratade om. Fortsätt läsa ”Vad gör man inte för sina 15 minuter i rampljuset? Eller snarare: Vad bör man kanske inte göra?”

Hur skulle det bli om vi tog bort allt ”onödigt” och koncentrerade oss på väsentligheter? Det är möjligt att vi skulle dö. Välmående och harmoniska blev vi i alla fall inte. Vore vi ens människor? Tveksamt.

I ett klassiskt (och kusligt!) experiment isolerade man apungar och lät dem välja mellan två konstgjorda mammor: en erbjöd mat, en bara mjukhet. Ungarna åt hos ”matmamman”, men tillbringade all övrig tid hopkrupen hos ”mjukmamman”. Och växte upp till mycket störda apor. Och hur är det med spädbarn?  Fortsätt läsa ”De nödvändiga onödorna”