Så tänker jag efter att i bilen på väg till landet ha lyssnat på ett superbt avsnitt av ”Sommar” i P1. Efteråt pratar vi om vilken upplevelse det var. Hur det tagit upp sånt vi ofta funderat kring.

Jag tänker: Det här borde alla få lyssna på. Det ger hopp om människorna. Jag känner igen mig, trots att min bakgrund och mitt liv är totalt olika hennes. Så känner jag ändå igen mig. Så lika vi är, vi människor… Sen läser jag recensioner.

Det som ligger mig särskilt nära:

Familjehemligheter och hur de skadar i generationer. För att man blev så ensam i att försöka dölja något som ändå inte gick att dölja. Och som växer i mörkret. Ur programmet: ”Jag tog chansen att öppna upp såret och göra rent. ” ”Jag är ofta rädd, men jag fortsätter”.

Fortsätt läsa ”Mera Sofia Helin åt folket!”

Det är bara att konstatera: De vägbeskrivningar, skyltar, manualer, kartor, bruksanvisningar som funkar för mig måste funka för ALLA. 🙂

Vi har just monterat ett kök. Mina insatser är minimala – det brukar inte bli riktigt bra, om jag säger. (Fast jag gör alltid mitt bästa! Och jag  HAR delvis monterat köksskåp, efter intensivstudier av manualer.)

Nu tänkte jag i alla fall ställa in klockan på ugnen, för det har jag gjort förr. Lyckas bara ställa in signaluret. Lyckas sen inte stänga av signaluret. Måste ställa om det till 0 minuter 5 sekunder, så att det kan ticka ner till noll. Och pipa tills det tröttnar.

Så går det varje gång jag försöker.

Fortsätt läsa ”FINNES: … Enastående testperson med (misslyckande)garanti”

Men den som börjar tro att livet är sånt lever farligt. Fast visst är det frestande.

För ibland kan man ju önska att livet vore enklare – tydligare indelat i ont eller gott, tummen upp eller ner. Men när jag träffar människor som uppfattar livet sånt blir jag först uttråkad, sen livrädd och springer mycket fort åt andra hållet. Eftersom den inställningen ofta samvarierar med en obehaglig pyrande aggressivitet.

Fortsätt läsa ”Jag älskar sagor. När de får vara sagor.”