Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬

Ursäkta språket hos en gammal mänska, men i vissa lägen är jag lite överkänslig. Som när jag läste att ”elbilister kan känna laddÅNGEST, alltså att de inte vågar lita på att snabbladdning är tillgängligt när de behöver det.” Eller när SVTskriver: ”Så hanterar du din ÅNGEST över att Game of thrones är slut – en psykolog ger tips.” (I en videosnutt, utifall att man inte kan läsa.)

Ett gratistips från mig: Det finns många utmärkta ord, som har fördelen att man kan gradera känslan man har, exempelvis: rädsla, nervositet, oro, stress, nedstämdhet, sorg, bakfylla (för ja, det har också kallats ångest).

Depression och ångest betyder något helt annat. Tro mig, jag har sett det på nära håll.

En av orsakerna till att flera våldtäkter anmäls lär vara att fler inser vad som inte är ”OK” och vågar anmäla brott. I så fall är det bra, ju. Lika bra är det om siffrorna på ökande psykisk ohälsa kan hänga ihop med att det inte är lika skämmigt som förr att söka hjälp.

Men vad är egentligen ”psykisk ohälsa”?

Fortsätt läsa ”Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬”

Årstafrun och eftervärlden

När Årstafrun Märta Helena Reenstierna 1793 – 1839 skrev sin dagbok riktade hon sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och hon verkar ha räknat med att böckerna skulle bli lästa av eftervärlden, så att alla fick veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. 

Och det blev med åren  många, inte bara tjänstefolk. Hon beskrev i målande ordalag även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Åtminstone numera får hon stå oemotsagd, eftersom vi inte har tillgång till någon annans dagbok.

Och det var nära att vi inte hade denna heller.

I Årstafruns moderna dagbok, på Facebook, läser jag att dagböckerna fram till våra dagar följt hennes närmaste arvingar, prydligt förvarade i ett schatull.

Märta Helenas brorsdotterson, överste J. H. Lemke, hade planer på att publicera ett urval, och hennes brorsons dotterdotter, Lie Wistrand, berättade i Personhistorisk tidskrift 1907 om 1794 års slåtterfest med Bellman som sångare.

Fortsätt läsa ”Årstafrun och eftervärlden”

Att umgås med Årstafrun – före och efter hennes död

Jag minns så väl hur roligt det var när mamma och jag på femtiotalet cyklade ner till bibblan i Enskede. Vi gillade båda att läsa även oplanerat: knalla runt bland hyllorna, greppa en bok här och där och provläsa, ibland upptäcka något helt nytt. Fast mamma läste inte dagtid – inte ens som pensionär, tror jag. Då skulle man göra nytta. Själv hängiver jag mig efter pensionen ganska skamlöst åt det stora läs- och skrivintresse, som vi hade gemensamt.

Årstafrun 1796, av Jacob Henric Rönngren [Public domain]
Jag visste att mamma intresserat läste Årstafruns dagbok, även om jag aldrig riktigt förstod varför. Fast vi bodde förstås ganska nära Årsta Gård, mammas tvillingbror t o m i själva Årsta. När jag nu, liksom många andra, på gamla dar blivit hembygdsintresserad (se Enskedebilder.com), lånade jag (numera på Stadsbiblioteket), ”Årstafruns dolda dagböcker” av Kristina Ekero Eriksson.

Fortsätt läsa ”Att umgås med Årstafrun – före och efter hennes död”

Från andra sidan ”me-too”

Hämndgudinnan Nemesis, Art Gallery of South Australia [Public domain]
För en fyrtiotalist som mig är det spännande att se om det efter metoo-rörelsen är möjligt att, som Åsa Beckman skrev, skapa en mentalitetsförändring som gör att flickor och kvinnor snabbare vågar lita på obehagsimpulsen och, när det behövs, freda sig. Alltså ändra normen för vad som är OK, ungefär på samma sätt som majoriteten numera är enig om att det inte är OK att aga barn.

Själv minns jag bara en gång när jag en kort stund verkligen kände mig hotad. På ett sommarjobb höll två män fast den spinkiga fjortonåringen och började treva upp under kjolen. Vi var ensamma i personalutrymmet och jag kände en liten panikunge darra till – innan de släppte mig och flabbade. För det var ju bara på skoj, och jag berättade det heller aldrig för någon.

Fortsätt läsa ”Från andra sidan ”me-too””

Änteligen bältrosvaccinerad – dock icke utan komplikationer. Förstås.

För ganska exakt två år sen fick jag ju bältros i ansiktet, vilket jag skrivit om tidigare, då utan läbbiga bilder. Men så här såg det alltså ut när kopporna började trilla av, strax innan den stora klådan satte in. (OBS den typiska skarpa gränsen mot det friska området!)

Efter några månader med koppor, sprängvärk och JÄTTEklåda var den akuta fasen över, även om ansiktsnerven verkar ha tagit skada, så bedövningskänsla och viss klåda samt ömmande tänder och tunga verkar jag få leva med. (En fördel är dock att eftersom jag förblir lite svullen är rynkorna färre på den sidan. 😜 ) Jag varnade länge, inte bara  på bloggen, utan alla jag träffade (inklusive tandläkare och -sköterska):

Vaccinera er! 

Fortsätt läsa ”Änteligen bältrosvaccinerad – dock icke utan komplikationer. Förstås.”

Omgiven av konspirationsteorier

Jag läste en artikel om konspirationsteorier – och började hitta dem överallt, kanske även i mitt eget huvud? 🤯 I det gamla Grekland och Rom handlade det mest om kejsarna: särskilt Nero sades ha levt länge efter sin död – ungefär som Elvis. I Sverige har vi ryktena om Karl XII: Blev han i själva verket mördad?

För en riktig konspiration behövs en grupp inflytelserika konspiratörer, en hemlig plan och ett illasinnat syfte. Konspirationsteoretikerna tror alltså inte på den verklighet vi (tror att vi) ser utan är övertygade om att det finns en bakomliggande sammansvärjning som styr vad som händer. De enda som genomskådar detta är just konspirationsteoretikerna, och de ser som sin uppgift att avslöja SANNINGEN för den ovetande allmänheten – under ständigt hot om att bli nedtystade på grund av sin kunskap.

Fortsätt läsa ”Omgiven av konspirationsteorier”

Om meningen med livet – för mig och andra

Nyligen läste jag en intervju med 28-åriga Blondinbella – den framgångsrika bloggaren (eller om det heter influencer nuförtiden?), vars blogg ”utvecklats till ett mediehus”. Innehållet i hennes sociala medier (därmed hennes liv) styrs in i minsta detalj för att uppnå så stor avkastning som möjligt. Under intervjun är det ”content-dag” i trettiomiljonersvillan. Det verkar innebära att hon fixas till av makeup- och hårstylist för att sen filmas när hon, mellan klädbyten, läser upp korta reklamsnuttar, som tydligen miljoner tittar på.

Jag läser och blir beklämd. Inte i första hand över hennes beskrivning av hur påfrestande det är att leva ett så offentligt liv att man får ont i magen av ett blombud, eller ens för att hon varit utsatt för stalkning och numera överallt följs av en säkerhetsvakt. Utan jag läser skildringen av ett för mig främmande liv och fastnar i samma fråga som under min korta tid i fastighetsbubblan:

Och vad GÖR ni sen med alla dessa pengar? Alltså: Vad är meningen?

Fortsätt läsa ”Om meningen med livet – för mig och andra”

Den skrivande maskinen – nästa generation

Advokatfirman där jag i början av 70-talet fick mitt första jobb hade samma rutiner som på 30-talet. Till skillnad från då hade dock alla sekreterare elektriska skrivmaskiner – utom en av de äldre. Hon smörjde och vårdade sin gamla manuella ömt, eftersom hon visste att man inte skulle kosta på den någon reparation om den gav upp. Då skulle hon tvingas övergå till elektrisk, och det innebar en helt annan skrivteknik än den hon till fulländning behärskade när hon med vältränade fingrar (även lillfingrarna!) i rekordfart hamrade ut handlingar med många karbonkopior.

Hela hennes yrkeskunnande var i fara.

Manuella skrivmaskiner kunde identifieras på hur bokstäverna slitits, ungefär som människors fingeravtryck. Ett av indicierna i det s k Helandermålet var exempelvis att hotelsebreven var skrivna på skrivmaskiner som Helander hade tillgång till. Och TV-advokaten Perry Masons sekreterare Della Street kunde direkt avgöra om en text skrivits av en rutinerad maskinskriverska som tryckt ner alla tangenter med samma kraft.

Fortsätt läsa ”Den skrivande maskinen – nästa generation”

Om den skrivande maskinen – från början och framåt

Jag vet inte om sena tiders barn förstår vad det handlar om när Kalle Anka och Musse i julaftonsprogrammet äter majs på sin husvagnssemester. Inslaget kanske t o m är borttaget för att ingen förstår skämtet?

I Youtube-parodin nedan är ljudet ändrat och plinget förvanskat, men efter ungefär 4 minuter gnager de ändå på sina majskolvar, rad efter rad, med ett PLING! när det är dags för radbyte.

Vi som var med vet hur viktigt det plinget var! Jag återkommer till det, men först mer om skrivmaskinen, som faktiskt är ännu äldre än jag. Jag har läst på.

Redan 1714 hade ingenjör Mill i England fått patent på en maskin för skrivande. Trots patentet finns det dock inga ritningar, så man vet inte hur den såg ut. Hans namn har levt kvar på annat sätt: I USA blev ordet ”mill” beteckningen för skrivmaskiner i allmänhet, och eftersom ”mill” även betyder kvarn skapades uttrycket ”papperskvarn” för tidsödande byråkratisk hantering.

Den första skrivmaskin som gjorde det möjligt att skriva fortare på maskin än för hand uppfanns 1854 .

Fortsätt läsa ”Om den skrivande maskinen – från början och framåt”

Om den svåra konsten att spola

Inga spolproblem här, inte!

Vår fina vägghängda toalett (som jag fortfarande älskar, särskilt varje gång jag tvättar golvet under!) har fått lite problem. Våra gäster hade (som tur var) just gått när jag hade ärende dit – och spolningen hängde upp sig. Det spolade och spolade… HJÄLP!

Min lugne man plockade bort spolplattan, för det var en av de två ”knapparna” (eller vaddetheter) som hakat upp sig, inte själva spolandet (guschelov!).

Eftersom det var så lätt att plocka bort spolplattan borde man helt enkelt kunna byta ut den, tänkte jag, och började kolla på nätet. Om utifall att vi inte skulle få sprutt på den.

Mycket info vart det!

Fortsätt läsa ”Om den svåra konsten att spola”