Jag representerar bara mig själv och har aldrig begripit mig på symbolhandlingar. Om nån gillar mig exempelvis vill jag inte få det bevisat genom presenter, utan det räcker med att det märks i umgänget. Och det gör det ju i allmänhet. Även på många andra sätt är jag sällsynt dåligt skickad att uttala mig politiskt, så det gör jag inte.

Men några tankar snurrar ju i huvet efter det senaste diskussionen kring han-som-inte-skakar-hand-med-kvinnor. Och när tankarna snurrar brukar jag sortera dem här. Så det gör jag.

Fortsätt läsa ”Tackolov att man inte är politiker!”

En helt annan Vademecum-reklam: Plötsligt kommer jag att tänka på en gammal reklamgrej för Vademecum. (Ingen aning om varför, men så funkar mitt minne. 🙂 ) Maken minns också vagt en knagglig plastremsa, men vi är inte säkra. På Flashback (av alla ställen!) hittar jag det:

”I min barndom (50-talet) fanns en uppskattad reklam för tandkrämen Vademecum. I tandkrämskartongen låg en remsa av något plastliknande material, som, om man drog med nageln över den, lät: “TAG VADEMECUM”! Mycket förbluffande och jag fattar än idag inte hur det gick till.”

Han får några svar om att asken antagligen användes som resonanslåda, vilket stämmer med mitt minne. Längre får vi bevis på reklamens makt:

”Jag vet att tråden är gammal men kan inte låta bli att skriva… Den här mytomspunna Vademecum-remsan är något som fascinerat mig under alla år, trots att jag aldrig sett en. Min mormor berättade för mig om den en gång i tiden och sedan dess har det fastnat i huvudet. ”

Fortsätt läsa ”Nostalgisk nätvandring – igen  ”

Gång på gång läser jag i olika bloggar om vilken hjälp bloggen och nätet varit i svåra situationer: sorger, sjukdomar, kriser. Man har hittat människor som är eller har varit i samma situation och vet hur det är. Den största trösten är och förblir ändå: “Jag är inte ensam”.

För ibland kan man känna sig som en “fnill” i Olle Adolphssons ”Okända djur”: ”Så liten att hans huvud värkte, men glad ändå om någon honom märkte”.

Många som av olika anledningar inte kan jobba, trots att de gärna vill, använder bloggen även som ett verktyg i sin kamp att skapa ett meningsfullt liv. Där kan man hjälpa sig själv genom att  fundera, bearbeta, få perspektiv och komma fram till hur man ska gå vidare. (Hög igenkänningsfaktor för mig.) Åtminstone när det gäller utmattningsdepression får jag dessutom intrycket att det är upp till var och en att själv hitta rätt väg ut. Vården verkar ofta vara tveksam och fyrkantig – trots att problemet är så vanligt.

Fortsätt läsa ”Syns inte. Men finns ändå.”