Att ångra sitt föräldraskap
Jag läste delar av SvDs serie om dem som av olika skäl ångrar att de blivit föräldrar, och kan förstå behovet av att anonymt få skriva av sig om en så förbjuden känsla. En del har känt omgivningens barnförväntan så starkt att de gett efter för pressen. Det måste ju vara fruktansvärt, med tanke på vilket hundraprocentigt åtagande det är att ha barn.
Som storasyster visste jag något om det och väntade tills min barnlängtan blev oemotståndlig. Och har (därför?) aldrig ett ögonblick ångrat det, trots att jag inte är nån bullbakare och jobbat heltid utom det då lagstiftade halvåret föräldraledighet per födsel. Hade det inte fungerat att jobba så hade barnens behov gått före. Självklart.

Intill den: En bild på gubbe i en gunga hängande utanför en hisnande hög husvägg – ungefär som här intill…
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.