Hemma i stan igen roade jag mig med att ta kort på den trevliga utsikten vi har sommartid. Vi har sett både ekorrar och rovfåglar där! Fast det har jag just nu inga bildbevis på.
Från köket – by day and by night. (Observera att busken nattetid är belyst. 🙂
Efter semestern, vid pensioneringen, när barnen flyttat hemifrån – alltså när vi äntligen får mera tid tillsammans och ska göra det där vi alltid längtat efter – då krisar det.
Måste det vara så?
Även här drabbade vi samman under semestern (och då är vi ändå lediga hela året. 😉 ) Men när vi nu reste runt, framför när vi skulle försök HITTA runt, krockade våra konflikthanteringssystem. För det är vårt problem. När vi blir stressade – POFF! så dyker våra alter egon upp: Hagelskuren och sköldpaddan.
Fortsätt läsa ”När vi äntligen får vara tillsammans – då skiter det sig! ”
Jag är fotgängare – “and proud of it!” Det har jag varit sen jag lärde mig gå. Det som förbryllar mig är att det ibland verkar som om jag tillhör en udda minoritet. Som liksom borde – ja, på något sätt avskräckas? Eller utrotas?
Alltså: Dags för lite gnäll och gnöl, det var länge sen sist. 😈
I förorten där jag bor ligger bostäderna på ena sidan av T-banan och arbetsplatserna på den andra. I rusningstrafik kryllar det alltså av fotgängare på väg till och från jobbet. De kommer från T-banan, någon av de många busshållplatserna eller från bostadsområdet.
Leif G W Persson hänvisar ofta till vad som är statistiskt troligast vid brottsutredningar. Det här med sannolikhet funderar jag ofta kring. Och vem är egentligen trovärdig? För att inte tala om den STORA frågan: “Vad är sanning?”
Återkommer till Tage Danielssons odödliga monolog om sannolikhet, med slutkläm att: ”… det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.”
Fortsätt läsa ”När verkligheten överträffar dikten – och blir en mardröm”
Eller idol och idol… Egentligen är jag dålig på att idolisera, tycker alltid att ”det är mer komplicerat än så”. Och JUST DET vet min nya idol! Så hon är nog min idol i alla fall. 🙂
Möt hjärnforskaren som studerade sin egen hjärnblödning – inifrån!
Tillbaka i stugan återhämtar vi oss. Grundligt. Sitter på balkongen och fotograferar vackertvädersmoln.
På kvällen fotograferar jag de vackra solnedgångsmolnen.
Vår sista övernattning i ett litet B&B var alldeles ovanligt svår att hitta. I den lilla lilla danska byn verkade inte finnas alltför många vägar, men av de fyra personer vi frågade (som dessutom tjänstvilligt frågade andra) kände ingen till den. I affären letade man på nätet åt oss – ändå blev det fel.
Men till slut hittade vi den ende(?) i byn som kände till den lilla lilla vägen. Inte långt ifrån den vackra kyrkan låg den, visade det sig.
Sen återstod ”bara” att hitta nr 11. Vi åkte längs en häck och räknade: nr 7, nr 9… Och nr 15(!). Ingen B&B-skylt.
Fortsätt läsa ”B&B or not B&B?… eller: “Varför gömmer du dig i häcken?””
Efter tidigare trafikstrapatser tog vi det jättelugnt på vår långsamma resa norröver, la in en extra vilodag i en idyllisk nederländsk by.
OK, vi gjorde ett halvhjärtat försök att göra en utflykt till kusten, men makterna varnade oss: Så fort vi försökte blev det skyfall och åska. När vi vände avtog regnet.
Kanske det hänt något fatalt om vi ihärdats?
Tvärs över gatan låg en marknadsplats med pågående kommers. Dit gick vi i alla fall (även om vi saknar bildbevis) och sen tog vi en promenad i grannskapet. Och hann bli fullständigt genomblöta. Fast vackert var det ju.
KÖR INTE bil i Brüssel!Been there. Done that… Vid närmare eftertanke:
Det var ett tutande och trängande av bilister och cyklister. Bussarna utnyttjade sin storlek på ett direkt hotfullt sätt. Med uppbådande av alla krafter lyckades vi länge hålla oss på rätt väg – men JUST när vi började känna oss trygga (Gör aldrig det!) slog det till:
Enkelriktat! IGEN! GAAAH! 😠
Nästa dag slingrade vi oss vidare till en pension vi hittat på bokningssajten. Och blev så förtjusta att vi stannade en natt till.
Familjedrivna ”Cafe-Konditorei-Pension Sander” ligger i ett vackert gammalt korsvirkeshus alldeles vid Mosel och har tre gästrum. På mornarna väcktes vi av doften från det egna bageriet. Till frukosten fick vi bland annat två sorters hemgjord marmelad.
På väggen hängde flygfotot över huset. ”Vår” gränd till höger.
“Der chef”, som skötte ruljangsen tillsammans med sin mor, var stor, glad och bullrande, med valspråket: ”Kein Problem!”. Ungefär som jag föreställer mig “den glade bagaren i San Remo stad”. (Fast vi hörde honom aldrig sjunga.)
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.