Slölyssnade på ett program om tråkighet. Programledaren pratade. Med. Paus. Mellan. Varje. Ord. En expert(?) verkade använda flera “ba” och “liksom” än andra ord i sina meningar, och en oerhört uttråkad ung tjej intervjuades om hur jättetråkigt det var att sälja jordgubbar när ingen köpte. Det blev faktiskt så tråkigt att jag tvingades stänga av.

Ämnet tycker jag annars är oerhört intressant. För att inte säga kul.

Det är bara ibland jag känner mig som den gamla mänska jag egentligen är. Exempelvis när jag vill titta på ett videoklipp i en av våra mest kända tidningar, och först tvingas utstå “lustigt” grimaserande ansikten och viftande händer (ljudet kan man ju stänga av), som förklarar vad jag ska få se. Jag blir också käringaktigt(?) irriterad när programledare och journalister pratar bebisspråk, när filmer klipps sönder för att undvika “transportsträckor” och när ALLA artiklar illustreras med bilder, även om de inte bidrar till innehållet.

Fortsätt läsa ”Om hur kul det kan vara att ha tråkigt  ”

I våras sörjde vi Ask!

Vår stuga är den gamla undantagsstugan vid makens barndomsgård. Vid den står en gammal ask, som min man kallar vårdträdet och stundom verkar mera förtjust än i mig (åtminstone när jag har en av mina sämre dagar…. Ibland kan jag förstå honom.  😉  )

Jag gillar också det trädet, men av mera världsliga skäl: förutom att det är vackert ger det precis lagom lövskugga till glasverandan när solen står som högst.

Den här asken brukar få blad mycket senare än de andra askarna och n-ä-s-t-a-n lura åtminstone mig: “Nu är den död.”

Men denna rekordvarma vår när alla andra träd – även övriga askar – tidigt var högsommargröna trodde vi båda att det var färdigt. En gäst tittade ut genom fönstret och bekräftade spontant: “Där har ni ju ett dött träd.”

Fortsätt läsa ”Ask lever! Och Embla?”

Jag blev ju väldigt lycklig när jag fick toa på landet för ett antal år sen. Locket vi köpte passade visserligen inte riktigt, och satt med åren alltmera ruckligt. Men det funkade ju – så det har fått hänga med.

Nu änteligen skulle det bytas, kom vi på när vi sist var på Ikea. Köpte raskt ett lock med rätt avstånd mellan hålen. Men så enkelt kan det ju inte få vara: Hålen satt visserligen rätt, men på den andra ledden satt det inte bra. 😦 Returnerar lika snabbt och enkelt.

Sen fick vi klara oss utan sits tills jag hunnit fördjupa mig i information på nätet: toalettkategorier, mått, forumdiskussioner om gamla muggar, nätbeställning (där man kunde mejla bild så att modellen kan identifieras) …. Mycket finns det att kolla in för att kunna köpa en sketen toasits.

Fortsätt läsa ”Ibland är man kanske lite väl förnöjsam…  ”

Linkedin, där jag fortfarande är passiv medlem trots pensioneringen, har nu börjat överösa mig med listor över ”de bästa jobben för dig”. ”Kandidater som du” erbjuds just nu jobb som: 

Strategic Transformation Sales Lead,  IT Manager, Accelerator Engineer – Superconducting RF, Software Engineer.

Och så några på simpel svenska: geokonstruktör,, skadereglerare, laboratorieingenjör, programekonom på SVT, sjuksköterska, tandsköterska.

Och det är bara första sidan. Av just dagens erbjudanden. Vem vågar bläddra vidare, liksom?

Kort sagt: Det finns inga gränser för vart jag kan nå ❗

Fortsätt läsa ”The sky is the limit!”

Jag är ju rädd för alla djur, utom det farligast – människan. I allmänhet har jag absolut ingen anledning – men det finns ett undantag…

Det var bara några år sen jag fick mitt livs första getingstick. Vi satt på balkongen och åt när en geting flög in i mitt byxben och började krypa uppför benet… Jag försökte försiktigt vifta ut den innan den kom för långt upp – det kunde jag ju faktiskt inte tillåta! Men den hann sticka mig ordentligt.

AJJE! sa jag och gick in och la mig på soffan med benet högt. Efter en kort stund flyger getingen bort från maten på balkongen och in i rummet. Och styr målmedvetet mot mig, närmare bestämt mot min vrist, den stuckna. Som om den inte var riktigt färdig med mig. Jag är så gott som säker på att den flög med gadden först, sådär som ilskna getingar gör i Disney-filmer. (Alltså ilsknare än den på bilden.)

Fortsätt läsa ”Förföljd av farligt djur!  😱”

Jag läste i tidningen om kvinnan som solat toppless och gett upphov till en LAPP – en sån som vi konflikträdda svenskar sägs älska, speciellt i tvättstugan. Jag har boken: “Den som inte tar bort luddet ska dö!” och lägger in några bilder på lappar om HELT andra saker. Bara på kul. 🙂

På den i artikeln aktuella lappen, som jag tror var uppsatt i porten, stod det: ”Skulle uppskatta om man kan LÅTA BLI och sola TOPPLESS. Blir obehagligt när man skall sitta och käka frukost/middag eller har gäster hemma.”

När jag läser resten av texten visar det sig att kvinnan tydligen legat i sitt eget vardagsrum och solat genom den öppna balkongdörren. Eftersom hon inte ville störa någon.

Fortsätt läsa ”Är det bara jag? Eller har världen blivit väldigt lättchockerad?  ”

Förr skrev författare böcker, somliga bättre än andra. Exempelvis Bodil Malmsten minglade inte mycket på premiärer och jag minns inga skandaler om henne. Hon twittrade träffsäkert, men i hennes blogg läste jag att hon slutat kommentera, det blev för splittrat. Hon koncentrerade sig på att skriva, det var hennes grej. I fyrtio år skrev hon, helt enkelt för att hon “inte kunde låta bli”.

Men numera är det inte tillräckligt. För att vara författare måste man kunna marknadsföra sig. Jag nämner inga namn, för det som intresserar mig är företeelsen, men exemplet jag nyligen såg är representativt.

Tydligen hade inget skrivits om personen NN på några dar. Alltså lägger hon ut en bild på sig själv i underkläder fast det är ”jobbigt att publicera detta.”

Fortsätt läsa ”Konsten att sälja sig själv”