Om hur det gick när K-Rauta skulle förklara sig i radio. (Spoiler: mindre bra.)

I bilen slölyssnade vi på Plånboken i P1. Småningom lystrade jag till – vad är det man säger egentligen? Är det en satir? Tyvärr inte (tror jag). 

Detta hade hänt: J hade flyttat till ett hus med stor och fin tomt, tyvärr så kuperad att gräsklippningen blev jobbig. Efter något år köpte han därför på K-Rauta en robotgräsklippare för 12 500 kr. Första året fungerade den utmärkt, men sen…

Nästa säsong fungerade maskinen en månad, sen var det stopp: Den klagade på trasig backsensor och vägrade att gå framåt. J reklamerade hos K-Rauta, som skickade klipparen på reparation, där man ”fick räkna med 5-8 veckor för reparation, eftersom det var sommar”.

(Bra att veta att man bör lämna in gräsklipparen på vintern. Fast då kan man väl inte klippa gräs? Och hur upptäcker man då att den är trasig? Frågor…frågor…)

Efter 7 veckor hämtade J ut klipparen och försökte starta den: Samma felmeddelande som förut. Han åkte tillbaka och fick beskedet att maskinen skulle skickas på reparation, ”vilket tar ca 7 veckor”. Då skulle det inte vara mycket kvar av gräsklippningssäsongen, så J bad att få häva köpet, men det gick inte.

Fortsätt läsa ”Om hur det gick när K-Rauta skulle förklara sig i radio. (Spoiler: mindre bra.)”

En film om Roslagsbanan 1971 väcker minnen

Min dotter skickade en länk till videon ”En gammal järnväg”, vilken visade sig handla om Roslagsbanan. Filmen är från 1971 och speakerrösten har lite begravningsstuk – det framgår tydligt att man inte trodde att banan, eller tåg överhuvud taget, hade någon framtid.

Jag är ju uppvuxen söder om Söder och minns att jag tvekade inför att flytta så långt norrut som till Täby när dottern föddes 1974 och vi behövde större och modernare boende än vår lilla enrumsstuga(!) med kallvatten i Svedmyra. Men när jag hörde att det snart skulle bli tunnelbana dit avgjorde det saken – jag hade ju åkt tunnelbana till skola och jobb ända sen 1958, när den ännu inte gick hela vägen till Farsta dit vi då flyttat.

När minstingen anlände 1980 hade vi vant oss vid både banan och Täby och fortsatte ännu längre norrut, till kyrkbyn där vi hade råd med eget hus. Vi valde till och med ett hus vid spåret hellre än ett vid bilvägen: inga avgaser eller olycksrisk för barnen, som dessutom gillade att vinka åt tåget. Inomhus hörde man inte just ljudet, utomhus avbröt man samtalet när tåget kom, men det var ju ingen tät trafik på den enkelspåriga banan.

Så eftersom jag inte har körkort har jag åkt två linjer på banan (vid tågstrul buss) många många gånger. Jag tittar på filmen och känner precis igen mig.

Interiör Roslagsbanan 1980, av Monö, Ralph, Spårvägsmuséet (CC BY-NC 3.0)

Fortsätt läsa ”En film om Roslagsbanan 1971 väcker minnen”

Om hur olika man kan uppfatta en text

Under rubriken ”Hallengren måste lösa situationen – eller avgå” skriver Britta Svensson: ”Något vaccin ska äldre inte hoppas på. Det tas helt enkelt inte fram för att fungera på oss. Det är veckans nyhet som inte ens blev en rubrik.”

Hon hänvisar till en artikel i Läkartidningen där infektionsexperten Anders Sönnerborg säger att de studier man hittills gjort inte har inkluderat äldre personer, så även om ett vaccin visar sig ha skyddande effekt hos yngre är det inte säkert att det går att överföra på äldre. Och det här viruset kommer vi att få leva med under många, många år. Förre stadsepidemiologen Johan Giesecke har också sagt att alla vacciner tar sämre på äldre människor, eftersom vårt immunförsvar fungerar sämre ju äldre vi blir.

Svenssons kommentar: Detta borde ge stora rubriker. Alltså behöver det byggas upp en mer smittsäker infrastruktur där 70+ kan fungera. Ministern får 18 dagar på sig att fixa det.

Det är inte utan att jag blev lite nervös, eftersom både jag och min man är 70/80plussare och gärna vill leva ett tag till. Så jag läste samma artikel i Läkartidningen. Det ÄR samma artikel (jag följde länken), men jag uppfattar den helt annorlunda.

Fortsätt läsa ”Om hur olika man kan uppfatta en text”

När hälsovården fungerar – och så ett liitet förbättringstips

Häromdan var jag på den årliga kontrollen på Vårdcentralen – och blev ganska imponerad. Med undantag för hur tidsbokningen ibland (inte!) funkat brukar jag vara nöjd med kontakten, men den nye läkaren är något extra. Redan vid förra besöket (vars uppföljning kom av sig pga coronan) var han noggrann, men så undersökt som nu har jag nog aldrig blivit.

Istället för att slentrianmässigt fortsätta med mina vanliga (standard)mediciner remitterar han mig till rådgivning för både den allergi /(nästan)astma jag har och och den diabetes jag skulle kunna få. Jag hade fått i uppdrag att kolla mitt dagliga blodtryck en längre period, och där fick jag godkänt. Men annars fick jag inte så mycket beröm som jag möjligen hoppats…

Fortsätt läsa ”När hälsovården fungerar – och så ett liitet förbättringstips”

Funderingar kring ordet ”respekt”: Vad betyder det för mig? 🤔

Nyligen läste jag en artikel om den historiska bakgrunden till att det ansågs oartigt att säga Ni, mindes (och skrev om) hur krångligt det var för oss svenskar att tilltala varann på ett artigt sätt, före 60-talets du-reform. Det var väl därför duandet slog igenom så snabbt.

En ungefärligen jämnårig kvinna, sen länge bosatt i England, har förklarat hur viktigt det är för henne att inte bli duad exempelvis av unga sköterskor, eftersom hon ”vill ha respekt”. Där tänker vi väldigt olika. För mig är duande det enda naturliga – möjligen delvis beroende på att jag bara hade nackdelar med de gamla reglerna: Själv var jag tvungen att titulera vuxna, medan de fick dua mig, eftersom jag var så ung. Ingen respekt där, inte! Nu, som 70plussare vill jag inte bli niad av yngre personer. Fast jag uppfattar det som ett misslyckat försök till artighet, inte bristande respekt.

Vill jag egentligen bli bemött med ”respekt”? Smakar på ordet och känner spontant: Jag vill inte ha respekt, jag vill ha kontakt.

Fortsätt läsa ”Funderingar kring ordet ”respekt”: Vad betyder det för mig? 🤔”

Coronatider: Hur ska man egentligen använda munskydd? Om man nu gör det.

Riskgrupparna i den här familjen håller avstånd, åker egen bil och beställer mat och medicin online, så vi behöver inga munskydd. På landet kunde vi inte få maten hemlevererad, däremot (numera) beställa på nätet och hämta i boxar utanför butiken. Det kommer att bli enklare för oss gamlingar att bo där framöver. 🙂

Men om man använder munskydd är det väl bra att veta vad man ska tänka på. Folkhälsomyndigheten hänvisar till WHOs informationsfilmer, som ständigt uppdateras och finns här (länk).

Jag lägger in en av filmerna nedan, med tydliga bilder av hur man ska göra (åtminstone nu, i början av augusti 2020).

När jag ser och läser om hur människor hanterar sina masker i verkligheten blir jag lite – förbryllad. Och eftersom instruktionerna är på engelska drar jag mitt lilla strå till stacken av växande corona-kunnande med en enkel översättning/sammanfattning under videon.

Fortsätt läsa ”Coronatider: Hur ska man egentligen använda munskydd? Om man nu gör det.”

Döden på den gamla goda tiden…

En dag med vackert svenskt sommarväder, dvs 22 grader varmt, spridda moln och lite fläktande vind, åkte vi till Morlanda gamla kyrkogård. Maken letade förfäders gravar med hjälp av en gravkarta medan jag planlöst gick runt och tittade på de gamla gravstenarna.

Med tanke på att jag inte alls bryr sig om vad som händer med min kropp efter döden är jag märkligt intresserad av att gå runt på gamla kyrkogårdar med för mig helt okända gravar och fundera över hur olika gravstenarna ser ut, vilka yrken människorna hade och hur gamla de blev. Särskilt brukar jag stanna vid de små stenar som markerar barngravar.

På Morlanda finns en särskild avdelning för släkten Bildt, omgiven av en låg stenmur och med många pampiga gravstenar, med och utan vapensköld. En mindre sten ligger i gräset och är täckt av bara namn: Här ligger sjökaptenen Knut Bildt och fem av hans barn, varav tre dött samma år.

Fortsätt läsa ”Döden på den gamla goda tiden…”

Svenska tilltalsords historia – ännu knepigare än jag trodde.

På Enskedebilder har gamla skolkamrater berättat om hur det gick till när du-reformen kom till Nytorp. När jag gick ut nian anno 1962 hade jag aldrig sagt du till någon lärare, och man brukar säga att Medicinalstyrelsens chef Bror Rexed startade du-reformen i juli 1967. Fast det var faktiskt på gång redan dessförinnan, och jag har läst att det Rexed sa i själva verket sa var: ”… det är mig en glädje att få höra samtliga tilltala mig med Bror, som är mitt förnamn” och att han hoppades att så småningom kunna lära sig allas förnamn. Det verkar alltså inte ha varit hans mening att personalen skulle säga du till honom, utan Bror: “Kan jag få tala med Bror ett ögonblick?”.

För det var i tredje person man skulle tilltala varann om man ville vara artig. Och reglerna var krångliga, det var väl därför du-reformen slog igenom så snabbt och fullständigt. På Enskedebilder uppstod en intressant diskussion, där en före detta enskedebo dessutom kunde jämföra med förhållandena i England, där hon har bott i 40 år.

Fortsätt läsa ”Svenska tilltalsords historia – ännu knepigare än jag trodde.”

Om nyttan av onyttigt vetande – och lodande

Patrik Svensson (som skrev Augustprisade boken Ålevangeliet) skulle sommarprata om havet, vilket verkade helt ointressant för mig som bara vågar försöka simma där jag bottnar, och inte frivilligt ger mig ut på djupt vatten, i något avseende. Men jag hade radion på när jag skulle sova och lystrade till när han pratade om lodande.

Varför gav sig Magellan i början av femtonhundratalet iväg för att försöka segla världen runt (själv dog han halvvägs), rakt in i det okända bortom horisonten? Under generationer beskrev man öar och kuster, samlade kunskap för för kommande sjöfarare, och sakta sakta lärde man sig hitta på havets yta.

Men vad fanns därunder? (Och varför behöver man veta det, så länge det är tillräckligt djupt för att man inte ska gå på grund?)

Lodande, av Antoine Léon Morel-Fatio (Public domain)

Fortsätt läsa ”Om nyttan av onyttigt vetande – och lodande”

Coronatider på intensiven – och hur man kan undvika att flera hamnar där

Det finns människor som är väldigt olika mig: tuffa och oförvägna gör de äventyrliga resor, seglar ut på stormiga hav alldeles ensamma och med dålig utrustning, klättrar i livsfarliga berg utan säkerhetsutrustning, ger sig ut i vildmarken utan kompass. I coronatider partajar de mot alla regler och visar gärna upp sin härligt(?) ungdomliga(?) upproriskhet(?) på nätet för alla beundrare(?).

(PS: OM det skulle skita sig på nåt sätt förväntar sig givetvis alla dessa tuffingar att samhället ställer upp med alla sina resurser, och att räddningspersonal tveklöst sätter sina liv på spel för att rädda dem. Allt annat vore ju ”oacceptabelt”! Tycker de.)

Själv är jag en riktig fegis och rättar mig nu noggrant efter pandemiriktlinjerna vi fått – eftersom jag tycker mig förstå tanken bakom. Även om jag inte själv blir sjuk vill jag inte bli ett led i en smittkedja som kan sätta igång en ny våg av sjuka och döda.

I morgonprogrammet pratar man om problemen med sommarfestandet. En ung tjej som jobbar på en bar (där man följer restriktionerna) tycker också att de är logiska: Även om man själv kanske har antikroppar utsätter man ju andra för en risk, säger hon. Och: Regeringen har lagt ansvaret på oss.

Fortsätt läsa ”Coronatider på intensiven – och hur man kan undvika att flera hamnar där”