Jag skrev i StockholmsMix om vådorna av 1800-talets moderiktiga krinoliner och hattnålar – och fortsatte att läsa om hur man i alla tider kämpat för att (försöka) ge kroppen en modern form.

Populärhistoria skriver om underklädernas historia – länge kallade ”de onämnbara”. Ända sen medeltiden använde kvinnorna en särk och männen en skjorta för att värma kroppen och skydda de yttre, mer svårtvättade, plaggen. Först i slutet av 1800-talet började kvinnorna mer allmänt använda underbyxor, och ”fruntimmerskalsonger” betraktades ännu vid förra sekelskiftet av en del som oanständigt och onödigt, främst associerat med lättklädda kabaré- och teateraktriser.

Fortsätt läsa ”NYFIKEN PÅ: Vårt ständiga krig mot kroppen”

Efter årets tandkoll gladdes jag i vårsolen över noll hål samt beröm för min goda tandhygien. Annat var det i 50-/60-talets skoltandvård. Tandläkarskräcken fick jag hjälp med för länge sen, men minnena finns kvar. Jag skrev ner några generationers minnen från svensk tandvård i nya StockholmsMix, där vi samlar våra stockholmstexter.

Och så halkade jag förstås in på allmän tandvårdshistoria, från den ”gamla goda tiden” – och tidigare än så…

Fortsätt läsa ”Tröst för oss som har/har haft tandläkarskräck: Det var värre förr!”

Ur Jan Troells film Utvandrarna från 70-talet minns jag särskilt scenen där familjen åker iväg i skrindan mot det nya okända landet – och Kristina vänder sig om och tittar mot det gamla hemmet, som hon visste att de aldrig mer skulle se. Och som hon alltid skulle längta tillbaka till. Nu ser jag att det kommer en ny filmatisering, denna gång berättad genom Kristinas ögon. Bilden ovan är en skärmdump från den officiella trailern.

Det är nog omöjligt att sätta sig in i vad det innebar att åka till Amerika för 1800-talets emigranter. De flesta hade aldrig varit utanför byn, ändå åkte de mot ett okänt öde i ett främmande land som de knappt visste någonting om. Även breven från tidigare utvandrare var inte alltid tillförlitliga – Fina-Kajsas son i filmen hade inte någon stor gård utan kurade alkoholiserad i ett ruckel.

Fortsätt läsa ”NYFIKEN PÅ: Hur vågade 1800-talets emigranter ge sig av till det okända landet i väster?”

Just nu skriver jag så flitigt i Söderortstelegrafen att det kan bli lite stiltje här, men när jag grottade ner mig i Stockholmsutställningen anno 1866 (kommer i Telegrafen!) hamnade jag (lustigt nog) i Göteborg, tillsammans med den Malmska valen. Och det kan ju knappast räknas till Söderort – men historien var för bra för att inte spara, så här kommer den.

Den Malmska valen är världens enda uppstoppade blåval och finns sedan 1918 utställd på Göteborgs naturhistoriska museum. 1866 var den alltså på besök på Stockholmsutställningen – och sen reste den faktiskt på turné även utomlands, till Hamburg och Berlin.

Fortsätt läsa ”NYFIKEN PÅ: Malmska valens öden och äventyr efter döden”

På Enskedebilder har gamla skolkamrater berättat om hur det gick till när du-reformen kom till Nytorp. När jag gick ut nian anno 1962 hade jag aldrig sagt du till någon lärare, och man brukar säga att Medicinalstyrelsens chef Bror Rexed startade du-reformen i juli 1967. Fast det var faktiskt på gång redan dessförinnan, och jag har läst att det Rexed sa i själva verket sa var: ”… det är mig en glädje att få höra samtliga tilltala mig med Bror, som är mitt förnamn” och att han hoppades att så småningom kunna lära sig allas förnamn. Det verkar alltså inte ha varit hans mening att personalen skulle säga du till honom, utan Bror: “Kan jag få tala med Bror ett ögonblick?”.

För det var i tredje person man skulle tilltala varann om man ville vara artig. Och reglerna var krångliga, det var väl därför du-reformen slog igenom så snabbt och fullständigt. På Enskedebilder uppstod en intressant diskussion, där en före detta enskedebo dessutom kunde jämföra med förhållandena i England, där hon har bott i 40 år.

Fortsätt läsa ”Svenska tilltalsords historia – ännu knepigare än jag trodde.”

I stugan har vi hittat gamla tidningar – d v s från vår ungdoms sextiotal. Där kan jag, sent omsider, lära mig mycket som jag aldrig lärde mig då. Om jag vill. 

Jag har inte hittat tidningen där jag hade kunnat lära mig hur en kvinna bör gå och stå. Fast hur modeller skulle stå visste alla på den tiden – även småtjejer. Precis som här till höger: Observera särskilt fötternas ställning – för att benen ska se slanka ut. När man satt skulle de hållas tätt ihop,  och något snett.

I den tidning jag har hittat får jag veta mer om hur man ska ta sig från stående ställning till sittande. Inte  så enkelt som det kanske låter. Se bilden ovan, och läs instruktionerna nedan.

Sitt vackert: ”Det är viktigt att balansera ryggraden, så att vi inte blir trötta och ser sura och förgrämda ut över det”. (Det gör alltså inget om man är trött, bara det inte syns.) ”Öva många, många gånger. Efter ett par veckor ska ni märka att det blivit till en naturlig vana att sätta sig och resa sig upp mjukt och graciöst.”

Fortsätt läsa ”Om hur en dam bör uppträda”

Vår bokhylla börjar (precis som vi själva) bli lite till åren och verkar behöva lite stöd. Till att börja med tänkte vi tömma den – och hittade genast en åtta centimeter tjock bok som visade sig innehålla 1927 års Svenska Journalen i inbundet skick. (Varför äger vi den? Troligen från nån loppis.) Jag började bläddra. På den vägen är det…

När vi köpte hus 1980 fick vi en bok om trädgårdsskötsel från sextiotalet. Jösses vad man skulle spruta “för säkerhets skull” – åtminstone om man ville slippa dåligt samvete och vanrykte för sin misskötta trädgård.

Nu läser jag om 1927 års entusiasm över vetenskapligt beprövade metoder.

Under bilden av annonsens gallskrikande spädbarn och gigantiska, hotfulla mördarfluga står det bland annat:

FLUGOR DÖDA!
”6.000.000 bakterier finnas på varje fluga, enligt vad vetenskapen lär oss. Försvara Er med FLIT!”

Fortsätt läsa ”NYFIKEN PÅ: Så var det på den tiden! Men många av oss överlevde.  😁”

Barnrikehusen jag skrev om tidigare var en del av det som kallas det svenska folkhemmet, det som en del idag verkar längta tillbaka till. Och för oss som var barn då är det lätt att bara minnas idyllen när vi tittar tillbaka och kollar gamla kort.

Men sen går vi på Nordiska Museets utställning “Folkhemslägenheten” och ser veckotidningsomslaget med den lilla flickan vid tvättbrädan och texten: “Vilka flickor blir först gifta?”.

Tidningen ligger på ett tidningsställ exakt likadant som min mammas och flickan har flätorna uppsatta med rosetter – precis som jag hade när jag skulle vara fin. (Fast jag hade fluffigare rosetter.) Själva artikeln ”Vilka flickor blir först gifta?” börjar visserligen: “Lär er ett yrke, flickor, eller ta ett arbete. Och gift er sen”. Men det hjälps inte – det var inte det budskapet de sålde tidningen med. Jag känner hur det samhället skulle strama över höfterna.

Även när det gäller värre saker än trånga könsroller.

Fortsätt läsa ”Det  svenska folkhemmet – skulle vi verkligen vilja ha tillbaka det?  ”