Monica Zetterlund sjunger, svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
…
Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!
…
Mera tröst nedan.
… åtminstone medan vårt badrum hemma förhoppningsvis blir bättre än nytt. Och jag är så glad att jag är en bekväm stadsfröken som INTE vill bo charmigt primitivt – ens på landet. För här har vi nu toa, dusch, tvättmaskin, diskmaskin. Och vatten – både varmt och kallt. Vilken lycka!
Jag har i och för sig uppskattat moderna badrum ända sen jag tillbringade de första åren efter att ha flyttat “hemifrån” (lustigt uttryck) inneboende i en liten stuga(!) i Stockholm! Förutom möss och tvestjärtar fanns där ett rum, kök och förstuga. I köket fanns gasspis och gasvärme, på toan fanns toalett och tvättställ, men ingenstans fanns något varmvatten. (Visst låter det som artonhundratal?)
Snart, snart drar återuppbyggnaden av vårt badrum igång här. YESS!
Under tiden kollar vi hur vi ska ha det, bland annat på Hemnet. Där har jag ju fått tips tidigare. Det finns bara två varianter av treor i området där vi bor, och efter trettio år har det hänt en del i de olika bostadsrätterna, kan jag säga. Jag gillar Hemnet.
När vi flyttade hit valde vi mellan en “vanlig” trea och en terrasslägenhet, som förutom terrass hade separat matplats invid köket – precis som jag vill ha det. Tyvärr hade den även en loftgång likadan som den som redan orsakat ett inbrott hos mig – och jag ville varken ha loftgång eller inbrott.
Lösningen fanns på Hemnet! 🙂 Där hade någon rivit förrådet mitt i den vanliga trean och fått en rymlig matplats i anslutning till det rymliga köket. Sen verkade man ha fått mängdrabatt på någon form av fejktegel (tapet?), som täckte alla ytor på ett sätt som mäklaren kallade “fantasifullt”. Och det var det onekligen.
Ni har väl inte missat presidentkandidaternas bejublade framträdande?
Jag som tycker det är lite kul med riktigt gamla filmer hittar i TV tablån ”Vi som går scenvägen”, dramakomedi från 1938 om en ung man som är kär i en ”balettflicka”. Presentationen illustreras med ovanstående bild på en gapskrattande jeansklädd kille hållande i ett skrikande blöjbarn.
Filmen är (förstås) inte i färg, killen var garanterat inte påtänkt 1938 och ingen bebis är med i filmen. Bilden har alltså absolut ingenting med filmen att göra, den illustrerar inte ens genren (stavas det så?).
Varför har man då lagt in den? Förtydligar den något? I så fall vad?
Fortsätt läsa ”Bilderna som ska hjälpa oss att förstå – fast ibland undrar man vad?”
Läser en ledare om debatten mellan presidentkandidaterna Clinton och Trump. Och hajar till. Där står: ”En mer sordinerad presidentvalskampanj har aldrig skådats.” MEH: “Sordinerad”? För säkerhets skull slår jag upp ordet – enkelt gjort nuförtiden, kan jag tipsa skribenten om. 😉 Sen skriver jag en kommentar. Ja, man får ju inte kommentera artiklarna i tidningen numera, men min kommentar är den första på Facebooksidan:
? ”Sordinerad” är väl det sista man kan kalla Trump-Clintondebatten?
(sordinerad = lugn, stilla, nyanserad, måttfull, diskret, nedtonad, lågmäld, dämpad, återhållen)
Genom fönstret ser jag hur fint vår miniskog börjar hösta till sig och tar en snabb bild med mobilen. Inte för att den ger rättvisa – jag har inte ens den ambitionen – mera som minne av hur det såg ut i verkligheten.
En stund senare kommer en söt liten ekorre klättrande över väggen och sätter sig på fönsterbrädan i en dekorativ pose, blickstilla. Den sitter faktiskt där så länge att jag hinner ta ett suddigt kort. Så söt.
Sen ser vi varför den blev kvar så länge.
OBS: När Google svalde Picasa i maj gjorde protesterna(?) att man lät Picasa vara kvar en övergångstid. Nu har man tydligen låtit bilan falla. Kolla gärna om bilden funkar så här. Även om den gör det går man tydligen inte säker, för de luriga jävlarna verkar bara vänta på att man vänder ryggen till. 😠 😱 👹 Inte kommer jag in på mailen heller!
Nu när jag kräkts färdigt kommer det lättsamma inlägget jag tänkt göra (som tur var redan skrivet):
Mitt i ett seriöst samtal dyker ett minne upp. Ett sånt där tillfälle där verkligheten överträffar dikten. Det är svårt att förstå det komiska fullt ut om man inte var där, men jag gör ett djärvt försök.
Fortsätt läsa ”Sann historia ur livet (och plötslig ILSKA!)”
Ingen trodde väl från början att Trump skulle ha en chans att bli republikanernas presidentkandidat. Inte ens han själv, läste jag. Han ville bara röra om i grytan. Intressant tanke.
Att entusiasmen blev så stor visar väl hur sorgligt frustrerade många amerikaner är med “etablissemanget”. (Jag har i och för sig lite svårt att förstå hur en miljardär med en så priviligierad bakgrund INTE skulle tillhöra etablissemanget, men jag är ju inte amerikan. 😉 )
Fortsätt läsa ”Är Trump helt enkelt livrädd för att bli vald?”
Jag har bott vid tunnelbana i stort sett hela mitt liv – och det vet man ju hur farligt DET är! Även om jag aldrig märkt nåt. Numera finns vi till och mera nära ett av ställena där bilar ideligen brinner och folk skjuter på varann. Sägs det. Fast vi märker inget. Utom gänget som sitter med pavorna på gräset vid centrum, men så gör man ju på chica Söder också, har jag sett på nyheterna.
Och så hör vi förstås polishelikoptern ibland. Vi brukar vinka från balkongen och sen kollar vi nyheterna på nätet och kan hitta t ex det oförglömliga mopedrånet. (Favorit i repris):
För någon vecka sen var helikoptrarna ovanligt envisa. Även i Facebookgruppen för vår bostadsrättsförening diskuterades livligt vad som hänt, för det verkade vara flera helikoptrar som länge hovrade över den lilla ån i närheten. (“Hovra” heter det när helikoptern står stilla, det vet man när man bor här. 😉 ) En granne meddelade upphetsat: “Nu hör jag skott!”. Fast det gjorde ingen annan (inte ens vi) och inget mer meddelades om detta, inte i nyheterna dan efter heller.
Lenaskriverier: Så tänker jag... 🐾 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.