Amning och tungbandsklippning – Reflektioner av en oreflekterande mamma
Aldrig glömmer jag hur min mamma på femtiotalet kämpade för att amma mina småsyskon. Det gick inte bra, men det var inte för att hon inte försökte. Medan bebisen sög på det ena bröstet höll hon en kaffekopp under det andra för att samla upp de dyrbara droppar som läckte ut där. Före och efter amningen vägde hon noggrant på en våg, som hon måste ha fått låna hem från Barnavårdscentralen. Sen gjorde hon exakt rätt mängd tillägg och flaskmatade. Och hela tiden blödde bröstvårtorna ymnigt. Jätteläskigt, tyckte jag.
När jag själv fick barn var jag beredd på att det skulle bli likadant för mig, utom att jag inte skulle kämpa så tappert. Jag var lik mamma på många sätt, bland hade vi lika små ”mjölkförpackningar”. På BB sa jag något skämtsamt om det till sköterskan, som svarade: ”Men du ska väl försöka?” Och det hade jag förstås tänkt.
Min dotter föddes i mitten av sjuttiotalet – en månad för tidigt, så hon låg på specialavdelning och sondmatades medan jag bröstpumpade (ingen perfekt amningsstart).
Fortsätt läsa ”Amning och tungbandsklippning – Reflektioner av en oreflekterande mamma”

Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.