Ur Jan Troells film Utvandrarna från 70-talet minns jag särskilt scenen där familjen åker iväg i skrindan mot det nya okända landet – och Kristina vänder sig om och tittar mot det gamla hemmet, som hon visste att de aldrig mer skulle se. Och som hon alltid skulle längta tillbaka till. Nu ser jag att det kommer en ny filmatisering, denna gång berättad genom Kristinas ögon. Bilden ovan är en skärmdump från den officiella trailern.

Det är nog omöjligt att sätta sig in i vad det innebar att åka till Amerika för 1800-talets emigranter. De flesta hade aldrig varit utanför byn, ändå åkte de mot ett okänt öde i ett främmande land som de knappt visste någonting om. Även breven från tidigare utvandrare var inte alltid tillförlitliga – Fina-Kajsas son i filmen hade inte någon stor gård utan kurade alkoholiserad i ett ruckel.

Just nu skriver jag så flitigt i Söderortstelegrafen att det kan bli lite stiltje här, men när jag grottade ner mig i Stockholmsutställningen anno 1866 (kommer i Telegrafen!) hamnade jag (lustigt nog) i Göteborg, tillsammans med den Malmska valen. Och det kan ju knappast räknas till Söderort – men historien var för bra för att inte spara, så här kommer den.

Den Malmska valen är världens enda uppstoppade blåval och finns sedan 1918 utställd på Göteborgs naturhistoriska museum. 1866 var den alltså på besök på Stockholmsutställningen – och sen reste den faktiskt på turné även utomlands, till Hamburg och Berlin.

Jag började fundera på om jag inte på sista tiden sett ovanligt många artiklar om hur idiotiska stockholmare är och hur avskyvärt det är att leva i Stockholm. När jag kollade blev det nästan som när jag sökte på fyrtiotalister – man verkar inte veta riktigt vilket som är värst.

Själv är jag bådadera, så jag ÄR bevisligen en värsting. Hur man än räknar.

Under en enda månad hinner DN med FEM artiklar om detta, plus en om hur glad den kan vara som räddat sig härifrån. Aftonbladet försöker hänga på, men jag hittar bara den vanliga ”Varför är alla stockholmare så sura?”. Det verkar dessutom vara favorit(?) i repris, för den börjar: ”Det är ingen ny spaning, men den är sur.” och fortsätter att förtydliga det här med ”vi och dom”: ”Ni tror att jag bor i Stockholm. Jag bor inte i Stockholm, jag är precis som ni, jag bor någon annanstans.”

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin i Göteborg, ogillar många av de saker vi gör för att inte bli sjuka: ”Snarare kan alla pekpinnarna leda till ohälsa, eftersom människor som är känsliga för yttre påtryckningar kan drabbas av ångest och allvarliga tvångssyndrom.”

Ett exempel är att det är fräscht, nyttigt och bra att dricka mycket vatten. På köpet får man slät och vacker hy samt glänsande ögon. WIN-WIN, alltså.

Eller så kan man dö av det.

UPPDATERING 2: Tack vare WordPress support fick jag hjälp att få till en menyändring (i gamla redigeraren)! 😁 Återstår bara redigeringsjobb efter mallbytet…

Jag kan inte längre editera menyn! 😖
Möjligen kan det bero på att mallen är antik: Jag har haft den sen jag startade, och det är länge sen man plockade bort den från listan över mallar. Jag är nämligen inte ett smack intresserad av lustiga funktioner man kan leka med för att ”vidareutveckla” sidan. Jag vill bara helt stillsamt skriva in min text, lägga in bilder – klart! (Lika envis som mallen, märker jag.)

Aldrig glömmer jag hur min mamma på femtiotalet kämpade för att amma mina småsyskon. Det gick inte bra, men det var inte för att hon inte försökte. Medan bebisen sög på det ena bröstet höll hon en kaffekopp under det andra för att samla upp de dyrbara droppar som läckte ut där. Före och efter amningen vägde hon noggrant på en våg, som hon måste ha fått låna hem från Barnavårdscentralen. Sen gjorde hon exakt rätt mängd tillägg och flaskmatade. Och hela tiden blödde bröstvårtorna ymnigt. Jätteläskigt, tyckte jag.

När jag själv fick barn var jag beredd på att det skulle bli likadant för mig, utom att jag inte skulle kämpa så tappert. Jag var lik mamma på många sätt, bland hade vi lika små ”mjölkförpackningar”. På BB sa jag något skämtsamt om det till sköterskan, som svarade: ”Men du ska väl försöka?” Och det hade jag förstås tänkt.

Min dotter föddes i mitten av sjuttiotalet – en månad för tidigt, så hon låg på specialavdelning och sondmatades medan jag bröstpumpade (ingen perfekt amningsstart).